Det har kommit att kallas för ”The Loneliness Epidemic”, Ensamhetsepidemin. Folkhälsomyndigheten har kunnat bekräfta det som internationella undersökningar tidigare visat. Ensamhet har gått från att främst vara ett problem som äldre personer möter till att nu framför allt drabba yngre.
Detta är ensamhetens nya skepnad. Den finns i alla generationer, men dess ansikte är främst en 16–29 årings, som ofta står utanför arbetslivet, ibland kämpar med sitt psykiska mående och bor i ensamhushåll. Folkhälsomyndigheten beskriver ensamhet som ”En subjektiv och negativ känsla som uppstår till följd av en skillnad mellan önskad och faktisk nivå av sociala relationer.” Det rör sig alltså om en upplevelse och om ofrivillig ensamhet.
När ensamheten skjuter fart på 1960-talet kan en utlösande faktor enligt många vara att de stora sociala rörelserna under dessa decennier gjorde att människor bytte fokus från lokala till nationella problem. Som en följd av detta blev lokala grupper mindre betydelsefulla. Det var nationen, inte byn eller stan som skulle förändras.
[ Felicia Ferreira: - Klarsyn som saknar försoning lämnar oss ensamma ]
Parallellt med detta växer individualismen på 1970-talet. Det som på så många sätt är en positiv utveckling där varje individ blir viktig och varje människa ges bättre och mer jämlika möjligheter att förverkliga sina drömmar och utveckla sina förmågor, bäddar samtidigt för ökad ensamhet.
Utvecklingen går mot att fler och fler, icke minst i Sverige, väljer ensamhushåll, man gifter sig senare, skiljer sig oftare, kriminaliteten ökar och familjens betydelse minskar när statens ansvar ökar i en ständigt mer välutbyggd offentlig vård och omsorg.
Ensamhetsupplevelser har ökat igen de senaste femton åren. Så markant att man alltså kallar det för en epidemi. Det sker parallellt med att alla får egna skärmar som de använder timmar varje dag. Och det torde finnas ett samband. En paradox uppstår som visar ett av den digitala revolutionens stora misslyckanden: Sociala medier verkar inte alls göra oss mer sociala. Den amerikansk nationella rapporten ”Our Epidemic of Loneliness and isolation” visar hur alla indikatorer på social aktivitet minskar mellan 2003 och 2020. Ensamheten drabbar den generation som har detta som sin hemmaplan med en dödlig styrka.
Djupare ensamhet botas inte enbart av gemenskap utan genom vänskap.
— Öyvind Tholvsen
För ensamhet ökar dödligheten. Enligt samma rapport är ensamhet lika farligt som att röka upp till femton cigaretter om dagen och är farligare än att dricka sex alkoholhaltiga drycker dagligen, fysisk inaktivitet eller fetma. Detta tillsammans med den acceleration i problemet vi ser, gör att vi behöver förstå det som en epidemi.
Snart kommer Folkhälsomyndigheten med förslag till hur detta kan motverkas. Helt klart är att ensamhetsepidemin inte är något staten med enkla beslut kan vaccinera mot. Om det var förändringar i civilsamhället på 1960-talet som gjorde att epidemin började skjuta fart, är det mycket som talar för att det är förändringar i civilsamhället som också kan lindra och bota ensamhet.
Stat och kommuner kan därför vara med och lägga till rätta för att civilsamhälle får bättre förutsättningar att lindra och bota ensamhet. I den delrapport som Folkhälsomyndigheten gjorde 2024 är det tydligt och lovvärt att civilsamhället och inte minst trossamfunden räknas in som resurser. Särskilt viktigt är det att se och förstå den existentiella ensamhet som breder ut sig. Den är ofta kopplat till svåra livssituationer, förluster eller till livets slutskede. En möjlighet är att den är en följd av den våg av sekularisering som mer har monterat ner än byggt upp existentiell motståndskraft i livets motgångar.
[ "Det ligger på mitt bord att motverka ensamhet" ]
Detta är kyrkans planhalva: Att förstå ensamheten och dess orsaker och att göra det som är Jesus stora mission och Andens verk: att föra människor med olik bakgrund samman i starka, försonade gemenskaper. Men också göra det utifrån den robusta kristna berättelsen som ger tröst, hopp och kraft i livets svårigheter. Det botar existentiell likväl som social ensamhet.
För alla församlingar som inte arbetar med smågrupper, är det verkligen dags att göra det nu i någon form. Djupare ensamhet botas inte enbart av gemenskap utan genom vänskap. Det kan uppstå i regelbundna möten i mindre grupper, men då måste dessa också vara öppna för nya. Och tänk nytt kring besökstjänsten. Den hör inte bara till ett internt omsorgsråd utan lika mycket i ett utåtriktat sammanhang som även inkluderar unga i utsatthet.
En risk är att analysen såväl hos Folkhälsomyndigheten som i riksdagen och i den lokala församlingen, enbart görs av medelålders, när problemet är något som främst yngre och äldre erfar. Så lyssna till de ungas och äldres egna analyser och förslag.
[ Fredrik Wenell: Ett misslyckande att många känner sig ensamma på kyrkfikat ]
