Att bli ofrivilligt gravid är ingen dans på rosor. Sällan ställs väl existentiella frågor så på sin spets som när man står inför beslutet att behålla barnet – eller inte. I en av de få undersökningar som gjorts om kvinnors upplevelser kring abort är det detta som är tydligt: abort väcker frågor kring liv och kring död. Men det är väl bara kvinnomotståndare som påstår något sådant – att abort skulle vara något som når det existentiella bråddjupet? Nej.
Nog finns de, de som ropar ”mord” var gång man nämner abort. Visst finns de, de som tror att en kvinna som blir ofrivilligt gravid måste vara en moraliskt lägre stående varelse. Politikerna tycks tro att ”mörkermänniskorna” är så många att abort måste grundlagsskyddas, så att inte dessa får politisk majoritet en dag, som i en roman av Margaret Atwood, och drar undan mattan för alla kvinnors rättigheter.
[ KD:s invändning mot förslaget att abort ska skrivas in i grundlagen ]
Men den som målar bilden så svartvit missar ofta de avgörande nyanserna. Men de som vill förenkla frågan finns på båda sidor. I Sverige framställer vissa abort som jämförbart med ta en huvudvärkstablett. Faktum är att det låter nästan så om man lyssnar på regeringens utredare, Inga-Maj Andersson, som nyligen lämnade över utredningen om en moderniserad abortlag till sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD). Men hur många får existentiella tankar om liv och död när man tar en Alvedon?
Abortlagstiftningen som av goda skäl slår fast att det behövs en läkarkontakt för att abort ska kunna utföras beskrivs som föråldrad. Nu är det dags för flexibilitet! Lagen ska bli modern! Det är okomplicerat att utföra medicinsk abort fullt ut i hemmet! Ja, så låter det. Men stämmer det?
På vilket sätt är det okomplicerat att på egen hand, i hemmet, ta medicinen som ska påbörja och avsluta aborten och sedan vänta på att den egna kroppen ska stöta bort fostrets? Fysiskt? Psykiskt? Existentiellt? Från att ha haft möjlighet att få sin hälsa och graviditetens längd bedömd av kvinnovården föreslår utredningen att bördan ska lämpas över på kvinnan. För så blir det ju.
Är detta en förbättring av kvinnosjukvården? Det låter snarare som en kraftig försämring.
— Frida Park
Exempelvis blir kvinnans ord om sista menstruation avgörande. Och vad ska abortpillerförskrivande vårdpersonal gå på om den fysiska undersökningen och bedömningen inte längre görs? Den som har trängande skäl att vilja genomgå en medicinsk abort i hemlighet hemma, trots att veckorna runnit iväg, riskerar att ställas inför livsfara.
Enligt statistiken är medicinska aborter säkra. Men siffrorna visar inte berättelserna om kvinnor som haft smärtsamma upplevelser kring medicinsk abort. Som ledarsidan skrivit om tidigare: ”Barnet var efterlängtat och välkommet. Men det dog i magen. Trots att mamman bönade och bad om att slippa ta abortpiller och sedan åka hem för att vänta på att det döda fostret skulle stötas ut ur livmodern fick hon nej. Kvinnan höll på att förblöda och kom i sista stund till sjukhuset. Och hon är inte ensam.”
Men ensam är vad kvinnorna ska lämnas. Även den som fullt ut är för ”rätt till abort” inser att de nya förslagen innebär att kvinnan lämnas mer sårbar än i dag, med större ansvar att göra svåra avgöranden som egentligen borde göras av en läkare. Är detta verkligen en förbättring av kvinnosjukvården? Det låter precis tvärtom.
Inte heller kan det vara en förbättring för kvinnor att ”kvinna” raderas ur abortlagstiftningen. Ska kvinnoklinikerna också stöpas om? ”Klinik och vård för personer med livmödrar”? Modernt eller ej, det kan aldrig vara bättre för kvinnor att inte få heta kvinnor och bemötas som kvinnor med de speciella och särskilda förutsättningar det innebär att vara kvinna. Vilka är egentligen kvinnomotståndarna här?
