Det kan inte ha varit lätt att börja i skolan på 1950-talet och ha dyslexi. Svårigheterna att kombinera ljud och stavelser har ställt till det för många barn, inte bara lillprinsen på Haga. Och möjligen har utsattheten och offentligheten och förlöjligandet blivit desto svårare för någon som från födsel varit kronprins och sedan Svea rikes konung. Kunskapen kring dyslexi var på den här tiden bristfällig, för att inte säga obefintlig.
I dag vet vi bättre – eller borde veta bättre. Dyslexi är en funktionsnedsättning. Ett handikapp, som man sa förr. Det är svårt att lära sig läsa, svårt att tyda texter, svårt att läsa upp texter. Men också, och det är här okunskapen syns tydligt i dag: svårigheter att uttala fonem och ord och ihopblandning av ord eller stavelser.
Ines, den lilla nyfödda prinsessan, dotter till Carl-Philip (själv dyslektiker) och Sofia, blev ”Inse” när farfar kungen skulle tillkännage hennes namn vid konseljen: Ines, Marie, Lilian, Silvia. Och genast är reportrarna i kvällstidningarna och skvallerblaskorna där och hånskrattar: ”JUST NU: Kungen sa fel namn – hör dubbeltabben här”.
De borde skämmas.
Att håna och göra en persons funktionsnedsättning till en huvudnyhet är ett lågvattenmärke. Detta oavsett person. Nu råkar personen vara kung, det vill säga en i allra högsta grad offentlig person. Men ursäktar det vilken behandling som helst? Ursäktar det ”höhö-andet” åt en person som hela sitt liv fått dras med att misstagen ska förevigas och kablas ut så att hela världen kan gotta sig och peka finger? Svaret borde vara nej och åter nej.
Kungen, drottningen och hela familjen är att gratulera till ännu en familjemedlem. Denna dag, som var tänkt som en glädjens dag för hela svenska folket, fick Carl Gustaf än en gång stå ut med att i offentligheten mobbas för sitt funktionshinders skull. Det är ett hån som varje person, ung som gammal, med dyslexi drabbas av.
Det minsta vi kan göra är att sprida kunskapen om dyslexi så att fler förstår. Kanske kommer Ines familj slippa minnas den här dagen som dagen då svenska folket visade sig från sin sämsta sida. Kanske kan det bli dagen då fler inser att dyslexi tar sig flera uttryck, och ingen – inte ens en kung – förtjänar att bli hånad för sin funktionsnedsättning.
