Den första veckan efter skolskjutningen i Örebro har passerat. Tio människor har förlorat livet i den värsta masskjutningen i vårt land någonsin. Många fler är skadade. Många är traumatiserade. Många är skakade. Sverige är ett land i sorg. Under söndagskvällen höll statsminister Ulf Kristersson (M) ett allvarsfyllt tal till nationen.
Även om själva ordet ”hopp” inte uttalades av statsministern var det ändå närvarande. I berättelserna om de enskilda människor som i närvaro av våld, död och skräck gjorde avgörande insatser för sina medmänniskor. I berättelserna om allt det goda och medmänskliga som blir synligt när vårt land prövas.
Prövning var dock ett ord som fanns med i talet, flera gånger. Men i prövningens stund, sa statsministern, blir det tydligt hur mycket fint som finns i Sverige. Och, tillade han: ansvaret för att så många bragts om livet ligger på gärningsmannen, men ansvaret för att vi som individer, som samhälle och som land ska kunna gå vidare och bygga landet tryggt igen, det vilar på oss alla.
Orden kryper nära och känns äkta när Kristersson talar om att de drabbade inte är ensamma. Hur det nu inte finns ett ”vi och dem”. Sanningshalten i de orden visas inte minst i de hundratals ljus som brinner på minnesplatsen utanför campus Risbergska i Örebro. Människor har vallfärdat dit sedan i tisdags, förenade i sorg och respekt för de drabbade, i en andäktig tystnad.
Även om själva ordet “hopp” inte uttalades av statsministern var det ändå närvarande.
— Frida Park
Det är en tystnad vi alla ska få förenas i, på tisdag lunch. En nationell tyst minut ger oss möjlighet att i respekt stå tillsammans som medmänniskor, och ägna våra tankar och böner åt dem som bragts om livet och deras anhöriga – och vårt land.
Tal till nationen hålls i krislägen. Och det här är en enorm kris som har skakat om oss. Tryggheten för många, och kanske särskilt barn och unga, har slitits sönder. Föräldrar är rädda för att skicka barn till skolan. Lärare är oroliga över att gå till jobbet. Blåljuspersonal undrar vad kommande arbetsdag ska innehålla av våld och död. De och våra kollegor, barn, vänner och grannar, behöver vår omtanke nu, och framöver.
[ Poliser får ledigt efter skolskjutningen i Örebro ]
Efter tisdagens tysta minut kommer sannolikt den politiska debatten börja ta fart. Svåra frågor om dådet hade kunnat undvikas måste få ställas. Troligen kommer den också beröra vad det uppskruvade, kriscentrerade, och polariserade tonläget i samhällsdebatten gör med oss som individer, som samhälle och som nation – och kanske också med gärningsmannen, även om motiv i skrivande stund inte är känt och vi varken kan eller bör spekulera.
Den bild Kristersson målar av ”ett Sverige” är vi inte vana vid att höra från politiker (oavsett parti). Det tillhör politikens spelregler att söka konfliktyta och skissa problembilden ytterst mörk – och de politiska motståndarnas fel. Ofta kopplas kriserna till vad som brukar kallas för ”ett ohållbart flyktingmottagande”. Men på söndagskvällen lyfter statsministern inte bara fram exempel på vad som är bra med Sverige. Han nämner även utsattheten invandrare kan känna.
[ Prästen Mattias mötte anhöriga direkt efter skjutningen: ”Förtvivlan” ]
Det är mycket riktigt ett fantastiskt land vi lever i. Ett land där man får tro, tycka och tänka fritt. Ett land att tacka Gud för. Ändå är vi sorgligt ovana vid att höra, tänka och tala om allt gott som är värt att värna som finns i vårt samhälle. Ovanan blev tydlig efter det i sociala medier så spridda talet som vice statsminister Ebba Busch höll på teknikmässan CES i Las Vegas den 8 januari. ”Va”, var det många som uttryckte med uppriktig förvåning, ”är Sverige verkligen så där bra?!”
Statsministern citerade drottningens ord: ”Vi måste bygga upp det fina landet igen”. Ja, vi behöver stå enade i att bygga ett gott samhälle tillsammans. Kanske är en grundsten i det bygget att vi kan börja tala och tänka om varandra på ett nytt sätt, som Kristersson sa: ”Vi kan vara olika och tycka olika, men det är vårt gemensamma ansvar att bygga det här landet – och att vårda det. Särskilt när mycket känns mörkt”. Ja, även i mörker, även i nationella kriser efter skolskjutningar, finns det ljusglimtar värda att lyfta fram och vara tacksamma över. Mer sådant, ja gärna mer sådant!
[ Madeleine, 19, var inrymd på Risbergska: ”Jag bad till Gud” ]
