Skjutningen på Risbergska skolan har förändrat staden Örebro och landet Sverige. Sorgen och förtvivlan som många nu känner är djup och vid, något som Frida Park skrev om på denna ledarsida (11/2). Tio personer fick inte komma hem från skolan den där dagen. Livet avbröts i förtid. Och för många fler är minnet av de inlåsta timmarna en skräck de för alltid kommer bära med sig.
Kanske är det svårt att till fullo verkligen sätta kunna sätta sig in i den saknad och de tårar som de som nu förlorat en syster, en fästman eller en dotter känner. Men även vi som står längre ifrån bär en sorg över vad som hänt. Vi är också i sorg med de drabbade och anhöriga.
Den senaste veckan har visat på våld, hat och mörker. Men också på att vi inte bär smärtan själva.
— Steven Crosson
Att sorg är något gemensamt blev tydligt under den första söndagen efter skjutningen. I tempel, synagogor och moskéer stannade man upp och sänkte sina huvuden. I landets kyrkor bads det för offren. För dödade och skadade. För anhöriga. Ljus tändes av vuxna och barn i medkännande smärta över det som skett. I domkyrkor, bönehus och husförsamlingar förenades kristna i sin sorg och en önskan om frid. Tillsammans i förvissning i att löftena kunna ej svika; även när det mörknar på färden.
Den senaste veckan har visat på våld, hat och mörker. Men också på att vi inte bär smärtan själva. I Kyrkan finns en plats där sorgen får bäras upp av tusen och åter tusen. Av varandra. Och av Gud. Han bär våra bördor, även sjukdomar och smärtor; tillsammans med oss. Sorgen över det som brustit går kanske inte över. Men vi är aldrig ensamma med våra tankar, våra känslor och våra tårar.
[ Frida Park: Viktigt, men sorgligt ovant, att höra statsministern tala väl om Sverige ]
