Vad är okej att prata om i kyrkan? Det är en engagerande fråga. En som med fördel kan delas in i olika delar. Vad man bör – och inte bör – tala om i predikstolen är det ena. En annan aspekt är vilka samtalsämnen som hör hemma runt fikaborden efter gudstjänsten.
I ett väl avvägt svar på en läsarfråga skriver Britta Bolmenäs, chef för Equmeniakyrkans nationella enhet, i Dagen om olika förhållningssätt till politik i kyrkan beroende på vilken aspekt av frågan vi samtalar om. Frågeställaren är trött på att behöva lyssna och samtala om partipolitik med fikagrannarna och skriver: Det är som att det blivit mer okej att prata politik även i kyrkan och folk är inte rädda för att uttrycka ganska extrema åsikter. Jag tycker att kyrkan ska vara fri från den här typen av samtal.
Vi är nog många som instämmer i att det kan bli obekvämt att över kaffe och bulle efter en gudstjänst behöva lyssna till åsikter om regeringsalternativ, skattepolitik eller amerikanska presidenter. Bolmenäs skriver klokt om det ansvar vi kristna fått för att söka vårt samhälles bästa och att engagera sig för medmänniskan. Alltså finns det fog för att i kyrkan tala om detta engagemang – hur kan det ta sig uttryck, hur bygger vi det goda samhället, hur kan vi vara en röst för den som ingen egen har, hur hjälper vi utsatta och delar med oss av Sveriges överflöd till andra i världen?
Lösningen på detta ibland smärtsamma läge är inte att blunda för olikheterna - eller tysta dem.
— Frida Park
I predikstolen hör dock inte partipolitik hemma. Varken i förbannelser eller välsignelser (”rösta inte på X”, eller ”rösta på Y”). Men politik i sig kan inte bannlysas från predikan. Om vi menar att tron får praktiska konsekvenser i hur vi förhåller sig till våra medmänniskor och vår omvärld – då är kristen tro också politisk.
Men vid kyrkfikat är det lite annorlunda. Här möts vi i gemenskap och i samtal som också kan handla om det som berör på djupet. Ibland om sådant som smärtar oss. Ibland om sådant som gör oss hjärtinnerligt glada. Utifrån detta perspektiv kan utvecklingen som frågeställaren förfasar sig över vara något att faktiskt välkomna.
Kanske är kärnfrågan i stället en annan, en som bör oroa oss: Att vi har svårt med att vi i kyrkan kan tycka och tänka olika. Vi känner oss obekväma inför det faktum att någon kan ha en annan åsikt – och vi vill helst inte höra talas om det. Vi vill slippa tänka på att vi kan tänka olika.
Men borde vi inte kunna ha högre i kyrktak och mötas, trots olikheter, och inse att en medmänniskas engagemang i en eller annan fråga inte alltid är en attack på den egna personen? Vi lever i ett polariserat samhälle och i polariserade kyrkor. Ibland märker vi hur bröder och systrar i tron kan se på världen på diametralt olika vis (och då kan en annan människas politiska åsikt kännas ”extrem”). Men lösningen på detta ibland smärtsamma läge är inte att blunda för olikheterna – eller tysta dem. Nej, vi behöver samtalen. Inte för att övertala varandra, inte för att pracka på någon en åsikt. Vi behöver mötena – dem förutan kommer vi aldrig kunna förstå varandra.
Tänk om vi på kyrkfikat på söndag kunde mötas med inställningen: ”Vad intressant att höra om en annan persons åsikter! Jag får tillfälle att lära mig mycket om hur han eller hon tänker och vi kan få ett givande samtal om våra olika utgångspunkter och engagemang som grundar sig i vår kristna tro. Tänk så spännande att vi kan tänka så olika!” Ja, tänk om kyrkan kunde vara fri för att ha den här typen av samtal!
[ Församlingsliv: "Jag orkar inte höra fler politiska diskussioner i min församling" ]
