Dåvarande statsminister i Norge, Jens Stoltenberg, kallade det Norge gick igenom efter terrorbrottet på Utøya 22 juli 2011 för en prövning. ”Norge består prövningen. Ondska kan döda en människa, men aldrig besegra ett folk”, sade han i sitt tal på Rådhusplatsen i Oslo den 25 juli.
Prövning är ett känt bibliskt och kristet motiv. Ett av de få bibelord som många fortfarande kan utantill, är från Matteus kapitel sex där Jesus lär oss att be: ”Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.”
Även Ulf Kristersson tar upp samma motiv och talar om prövning i sitt tal till nationen den 9 februari, fem dagar efter det ondskefulla vansinnesdåd som vi i skrivande stund inte är säkra på hur vi ska benämna.
Ulf Kristersson säger: ”Just nu prövas vi, var och en på olika vis. Men vi prövas också som land. Av allt våld som föder otrygghet och misstänksamhet. Av kriget i vår egen närhet, av internationella hot och kriser. Attacken i Örebro väcker också minnen från tidigare attacker på skolor, som de i Malmö, Trollhättan och Trångsund.” Prövningen i Sverige står precis som Kristersson uttrycker, i ett annat sammanhang än vad som drabbade Norge 2011.
[ Frida Park: Sorgligt ovant att höra vår statsminister tala väl om Sverige ]
Frågan infinner sig vad det onda är som vi behöver räddas från? Vad är det som kan gå fel i en prövning? På individnivå brukar den kristna tron hävda att det vi kan förlora är vår själ. Prövningar kan vara frestelser som livets framgångar kan ge oss och som gör att vi förlorar oss i rikedomar. Men prövningar kan också när dödens skuggor sänker sig över oss, också göra att vi förlorar det mest värdefulla i våra liv. Sorgen, ilskan och förlusten kan bli så stor att vi riskerar drunkna. Vi ropar med David i Psaltarpsalm 69 ”Rädda mig, Gud! Vattnet når mig till halsen. Jag har sjunkit ner i bottenlös dy och har inget fotfäste. Jag har kommit ut på djupt vatten, strömmen vill dra ner mig.”
I ondskans närhet behöver man få komma till kyrkan och ropa ut sin ångest, sin nöd, sin sorg och sin frustration. Högt och ljudligt. Och gärna också kollektivt. Vi behöver fler klagovisor för vår tid. Precis som vi tagit intryck av alla Halleluja i Bibeln, behöver vi också ta intryck av alla Hosiannarop: ”Herre rädda!” Kanske skulle man kunna uttrycka det som att vi behöver vara många som sjunger ut ondska ur våra kroppar och därmed också ut ur samhällskroppen så den inte får grepp om vår själ.
Nu behövs politiska visioner om hur vi räddar Sveriges själ genom prövningarna.
— Öyvind Tholvsen
I den fas vi går över i nu efter skräcken i Örebro, behöver vi vara rädda om just vår själ, om nationens själ. Och precis som statsledarna säger i sina tal, så prövas vi som land. Hur räddas vi från det onda? Vad är det att inte bestå prövningen, utan att i stället besegras av ondskan?
Jens Stoltenberg fortsätter sitt tal: ”Med det starkaste av alla världens vapen, det fria ordet och demokratin, drar vi upp kursen för Norge efter 22 juli 2011. Det blir ett Norge innan och ett efter 22 juli. Men vilket Norge bestämmer vi själva. Norge ska vara lätt att känna igen […] Mer öppenhet, mer demokrati. Fasthet och styrka. Det är oss. Det är Norge. Vi ska ta tryggheten tillbaka!”
Det var detta som saknades i Ulf Kristerssons tal och i politikens efterspel så här långt. Kristersson vädjar vackert till att vi, likt ”Marwa” gjorde, behöver ta hand om varandra. Oerhört viktigt. Men en djupare analys behövs av vad det innebär att inte bestå prövningen. När ett odåd begås mot oss, är det en god princip i andlig vägledning att detta inte får ta helt makten över oss och definiera oss själva och vår framtid. Desmond och Mpho Tutu beskriver detta på ett väldigt utmanande sätt i boken Förlåtelse.
Gärningsmannen får inte skapa ett annat, nytt Sverige som är annorlunda än det land vi vill ha. Det är att ge gärningsmannen större makt än han borde få. Det kan vara befogat med fler låsta dörrar. Att inrymnings- och utrymningsövningar räddar liv, har vi blivit ännu mer övertygade om. Men om prövningen endast möts med att bli bra på detta, så riskerar vi att också låsa in Sveriges själ.
Nu behövs politiska visioner om hur vi räddar Sveriges själ genom prövningarna. Statsministern är inne på något viktigt när han säger: ”Inte vi och dom. Inte ung eller gammal. Inte född här eller född utomlands. Inte land eller stad. Inte höger eller vänster. Vi kan vara olika och tycka olika, men det är vårt gemensamma ansvar att bygga det här landet – och att vårda det. Särskilt när mycket känns mörkt.”
Det är politikens ansvar att utifrån framtidsvisioner, ge bästa förutsättningar för att vi kan bygga och vårda det Sverige vi vill ha. Nu gäller det att vi vågar definiera detta själva för att bevara landets själ, och inte ge gärningsmannen i Örebro eller gängkriminella för den delen, makten över folket.
[ Jakob Forssmed öser lovord över Örebros kyrkor och moskeer ]
