Det håller på att utveckla sig till en omfattande kris. För vad ska man kalla det för när det föds för få barn för att kunna ta hand om en åldrande befolkning (som blir allt äldre och allt mer multisjuk), för få barn för att kunna pytsa in skattemedel i socialförsäkringssystemet, för få barn för att kunna kompetensförsörja livsviktiga branscher? Förslagsvis: kris.
Ledarsidan har berört de demografiska utmaningarna tidigare. Intressant nog verkar det största problemet inte handla om att par väljer att skaffa för få barn. Allt färre väljer tvåsamhet, som Finicial Times skriver om. Med färre par blir det färre barn.
Nu hörs rösterna som kräver att politikerna ska se över sin arsenal av åtgärder som oftast riktar sig till just par. I stället behövs åtgärder för att få fler par. Eller, som vissa gärna passar på att lyfta, åtgärder som underlättar för alla som kan tänka sig att skaffa barn, par eller ej: som singelinsemination för kvinnor eller surrogatmödraskap. Förväntat, men inte rätt väg att gå.
Dejtingappar och svajpande till höger eller vänster har inte underlättat för unga att hitta kärleken.
— Frida Park
Krisläget sammanfaller med flera trender. Skärmarna och sociala medier har aldrig ägt så mycket av vår tid som i dag. Det ändlösa scrollandet bland korta klipp, kändisars inlägg eller polariserande debatter tar så stor del av våra vakna timmar att tiden inte finns för att bygga relationer bortanför den digitala världen.
[ Unga mer konservativa - ser det som eget val och inte samhällsstrukturer ]
Samtidigt lever vi i en värld mer präglad av osäkerhet och brist på framtidstro än på mycket länge. Det har skapar en längtan efter trygghet. Det syns i en större traditionell trend bland unga; allt fler ser sig som konservativa, som Dagen skrivit om på nyhetsplats. Lägg därtill att klyftorna mellan könen verkar fördjupas: kvinnorna sympatiserar mer med vänsterpolitik än männen och ställer samtidigt höga krav på sin partner att denne ska ha liknande värderingar och åsikter. Med en sådan ekvation blir inte många barn gjorda.
Den smärtsamma ensamheten brer ut sig, som Öyvind Tholvsen skrivit om på ledarplats. Och det nya är att epidemin har nått de unga. Att finna botemedlet mot ensamheten, mot att för få hittar tvåsamhet och mot det föds allt färre barn kan bokstavligen komma att bli en överlevnadsfråga. En högst existentiell sådan.
[ Jesus och andlighet trendar bland unga under 2025 ]
Dejtingappar och svajpande till höger eller vänster har inte underlättat för unga att hitta kärleken, än mindre livslång sådan. Ändå är det just kärlek man längtar man efter, som Felicia Ferreira skrivit om tidigare. Även i kyrkan kan det vara svårt att hitta någon att vara trogen i lust och nöd.
Frågan är i allra högsta grad politisk: politikerna kan inte sitta och rulla tummarna i hopp om att välfärdsstatens utmaningar ska lösa sig på egen hand. Samtidigt är det viktigt att förstå att politiken inte kan eller ska lösa allt.
Åtminstone en del av lösningen skulle kunna vara en kraftfull motrörelse mot skärmarnas och sociala mediers fullskaliga invasion av våra liv. Det är en invasion som förhindrar människor från att mötas, samtala, socialisera, bli kära och bilda par och sedan familj. Denna motrörelse kan inte skapas från Rosenbad. Den startas i varje hem och familj, av föräldrar som tar fajten om skärmtiden, som envisas med lektid för kompisar, lästid av böcker och som stänger av sina egna skärmar och tillbringar tid med sin partner och sina barn.
Nej, det här är inget som behöver leda till dåligt samvete (om det nu inte är ett sådant som behövs för att besegra skärmarnas ockupation av våra liv). Men insikten är smärtsamt nödvändig: Det mänskliga mötet ansikte mot ansikte, från vaggan genom hela livet, är oslagbart. Oslagbart och alldeles, alldeles livsviktigt.
[ Felicia Ferreira: Alla vill ha kärlek men ingen vågar satsa ]
