Svenska kyrkans verksamhet är ”så mycket större än gudstron”. Det menar Dan Lundqvist Dahlin, valgeneral för Socialdemokraterna i det förestående kyrkovalet i en intervju i Dagen (16/2). Lundqvist Dahlin hymlar inte med det faktum att han inte går i kyrkan mer än en gång per år och att han själv inte har någon gudstro. Hans uppdrag är att bedriva valkampanj. Men tro? Tja, det gör man väl i kyrkan. Om ens det.
Under flera år har det diskuterats hur lämpligt det är att politiska partier styr ett trossamfund. Det är en fråga som har gjort att flera partier har lämnat kyrkopolitiken. Men Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har resonerat annorlunda och står kvar. Så även Centerpartiet.
Centerpartiet hade en nyligen en debatt om kyrkopolitiken i vilken partiets styrelse förordade ett lämnande. Men genom flera kyrkopolitiskt aktiva centerpartisters agerande på stämman blev partiet kvar i kyrkan. Som skäl att vara kvar angavs bland annat att det på många håll är tradition att det är C-kvinnorna som bjuder på kyrkkaffe. Och med de skälen kommer C, ihop med SD och S vara valbara även när det i september i år blir val i Svenska kyrkan.
I kyrkan får man igenom några av punkterna från partiprogrammet. Men Jesus? Sekundär.
— Steven Crosson
Kanske skiljer sig partiernas skäl att vara engagerade i Svenska kyrkan åt. Om det för många centerpartister handlar om tradition och lokal förankring framgår av intervjun med Lundqvist Dahlins en syn på kyrkan som är närmast instrumentell. För Socialdemokraterna är kyrkan en organisation som kan brukas i den egna ideologins syfte och för det egna partiets skull. I kyrkan får man igenom några av punkterna från partiprogrammet. Men Jesus? Sekundär.
[ Han blir S valgeneral i kyrkovalet: ”Jag tror inte på Gud” ]
Att använda kyrkan för egna partipolitiska ändamål är ett sätt att se på kyrkan och de kristna samfunden som gränsar till det totalitära. Där staten och politiken står över, och i, allt. Detta i kontrast till hur kyrkan är ämnad att vara. I kyrkan möts vi för att be, döpas, konfirmeras, ta nattvard, gifta oss, begrava våra älskade och lovsjunga Gud. I kyrkan är vi del av Kristi kropp och i den möts vi för att vi delar en tro och ett hopp. Inte för att förverkliga något partiprogram eller för att glädja den lokala centerpartistiska kvinnoklubben.
I kulturpolitiken talas det ofta om behovet av armlängds avstånd. Att politiken inte ska lägga sig i kulturen, konsten och musiken. Att politiker ska hållas borta från hur konsten gestaltas. Men tydligen gäller helt andra regler, rent av en annan logik, för kyrkan om man frågar centerpartister, sverigedemokrater och socialdemokrater. I kyrkan är det gott och väl om partipolitiker med såväl armar som fingrar och är med och rör runt. Anser man.
[ Frida Park: Önskelista till Svenska kyrkans nye ärkebiskop ]
Att det fortfarande finns partier som anser att Svenska kyrkan kan brukas och användas för egna syften är ett förhållningssätt som i grunden är djupt respektlöst. Kyrkan och tron är, oavsett vad Dan Lundqvist Dahlin och hans partikamrater tycker, större än Socialdemokraterna. Kyrkan är större än SD och C och inget samfund eller kyrka borde styras av politiker. De partier som är kvar i kyrkopolitiken skulle göra gott i att lämna. De hör inte hemma där.
När nu inte dessa partier har vett nog att lämna Svenska kyrkan i fred bör samfundets medlemmar i stället visa på större mognad. Om man som röstberättigad medlem anser att det vore lämpligt om Svenska kyrkan skulle klara sig bäst utan klåfingriga politiker utan vare sig tro, engagemang eller något egentligt intresse av kyrkan kan man med fördel lägga sin röst på något annan nomineringsgrupp när väl valdagen kommer.
