Om antalet gudstjänstbesökare mäter hur viktigt något är för kyrkans folk är nog en rimlig slutsats att ekumeniken inte är så betydelsefull. Min erfarenhet från flera olika platser tyder i alla fall på att de ekumeniska gudstjänsterna inte är så prioriterade. Men även om så är fallet betyder det inte att det är oviktigt. Det kan också vara ett tecken på att det görs på fel sätt.
Den brännande frågan, och målet, för det ekumeniska samarbetet är enhet. Precis som direktorn på Sveriges kristna råd (SKR) för teologi, Jan Eckerdal, konstaterar på debattplats (17/2) handlar det om ”att leva den enhet vi redan äger i Kristus”. För att kunna göra det ger ledarsidans krönikör Emma Audas (30/1) sju mycket handfasta och kloka råd som är värda att reflektera över, kanske till och med använda som en spegel på sig själv och sitt eget förhållande till andra kristna traditioner.
Det är påfallande ofta som personliga möten breddar bilden och bryter ner de fördomar som byggts upp gentemot andra. Det är så lätt att skapa bilder av hur de andra är. Därför är det klokt att fundera på vilka som bjuds in att ge bidrag till de ekumeniska mötesplatserna så att det avspeglar bredden i den kristna kyrkan.
Ett sådant exempel var när Sveriges kristna råd anordnade en ekumenisk helg för unga vuxna i Stockholm i september 2024. De deltog i Caritas matutdelning, i Koptisk bön, lyssnade om Jesus och humor i Immanuelskyrkan i Stockholm och firade mässa i Uppenbarelsekyrkan. Det är ett uttryck för en bred ekumenik, men inte tillräckligt bred.
Om unga vuxna var målgruppen för helgen hade det inte varit omotiverat för breddens skull att besöka en gudstjänst hos Hillsong i Stockholm för att lyssna till hur de förstår enheten och uppdraget. De pingstkarismatiska och evangelikala kyrkorna saknades under helgens i övrigt bra möten för att det skulle kunna kallas brett på riktigt. Det finns gott om kyrkor av pingstkarismatiska karaktär i Stockholmsområdet, någon hade nog haft möjlighet att te emot om det hade varit svårt hos Hillsong.
[ Øyvind Tholvsen: Förstår vi hur unik den ekumeniska utvecklingen i Sverige är? ]
Ett annat liknande exempel är SKR:s lovvärda initiativ att ge ut en bok – Detta är endast en begynnelse: Ekumeniska mötet i Stockholm 1925 – för att uppmärksamma att det har gått ett sekel sedan mötet. Det är ett bra initiativ som i förlängningen kan leda till en bättre förståelse för Kristi kropps hela bredd i Sverige.
1925 deltog inte katolikerna eller pingstvännerna. I boken 2025 finns katolikerna med och får möjlighet att beskriva sin relation till den ekumeniska utvecklingen de senaste 100 åren. När det gäller pingströrelsen beskrivs de historiska omständigheterna till att de inte deltog i det mötet på ett intressant sätt av Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria. Men varför finns inte ett kapitel, likt det om katolikerna, där pingstvännerna får möjlighet att beskriva hur de ser på förändringar, nuvarande förhållande till och vägen framåt för ekumeniken? Givet det som skedde 1925 hade ett sådant bidrag varit mycket välkommet.
Pingstvänner är kanske inte alltid så hängivna ekumeniska möten. Kan det bero på att den ekumenik som bedrivs på nationell nivå i alltför hög utsträckning är beroende av villkor som satts av människor med andra intressen? Om så är fallet borde ett nödvändigt samtal under ekumeniska året vara att fundera över villkoren för att alla ska kunna eller vilja delta. Det görs bäst genom att lyssna på dem som inte blir inbjudna eller som inte prioriterar det, i annat fall saknas det något av den enhet som kyrkan redan äger.
[ Vi känner stark längtan efter något nytt ]
Men att enhet ofta kommer med vissa premisser gäller inte bara i de nationella sammanhangen. I pingstkarismatiska sammanhang är Jesus Conference just nu en av de mer hajpade grejerna bland unga vuxna. De som ligger bakom konferensen är själva unga vuxna som brinner för att göra Jesus känd. De har därför också startat Jesus Podcast.
I podden samtalar de bland annat om kristen enhet som något mycket viktigt. Men precis som på den nationella nivån är ramarna redan satta för vad det innebär: det är, enligt dem, att samlas under tjänstegåvan evangelisten och kampanja för att människor ska bli efterföljare, inte bara troende, till Jesus. I samtalet blir det dock tydligt att andra kyrkliga sammanhang inte har något att lära dem. Det är såklart inte heller en rimlig hållning i talet om kristen enhet.
Vad enheten i Kristus behöver är lokala mötesplatser, gudstjänster och bönetillfällen där hela Kristi kropp får plats. Varför inte kombinera viljan till samtal som de nationella organisationerna strävar efter med den energi att vittna om Jesus som Jesus podcast ger uttryck för?
Tänk om det ekumeniska året kunde innebära att kyrkorna skapar mötesplatser på sina städers torg, kanske bjuder på kyrkkaffe, presenterar Jesus och de sammanhang där Jesus blir känd. Då visar de i praktiken att de bejakar varandras olikheter, samtidigt som de tillsammans vittnar om Jesus mitt i samhället. Det enda sättet att skapa enhet är att bejaka olikheterna.
