Muharrem Demirok har efter två korta år som partiledare för Centerpartiet avgått. Hans tid blev ett mellanspel. Eller kanske snarare en repris av företrädaren Annie Lööfs idé för partiet – att vara emot Sverigedemokraterna. Och nu är även Demiroks tid över i och med att han avgår som partiledare.
Det hörn som Lööf så tydligt målade in C i och sedan med tvivelaktig träffsäkerhet valde att kalla den breda mitten var inte något som Demirok tog sig ur. Tvärtom. När Demirok nyligen fick frågan vem hans statsministerkandidat var lät han peka på Socialdemokraternas Magdaleda Andersson. Något som gjorde att det knöt sig i magen på mången lokalt aktiv centerpartist som, trots alla turer på det nationella planet, fortfarande identifierar sig som borgerliga. Lööfdoktrinen, att SD både skulle vara huvudfiende och isoleras, var i högsta grad vägledande även för hennes efterträdare. Och den blev hans fall.
Det hörn som Lööf så tydligt målade in C i och sedan med tvivelaktig träffsäkerhet valde att kalla den breda mitten var inte något som Demirok tog sig ur.
— Steven Crosson
Den interna kritiken mot Demirok efter uttalandet av stödet för Andersson blev spiken i kistan för ett ledarskap som under månader varit utsatt för såväl intern som offentlig kritik. Redan under hösten meddelade ungdomsförbundet att de krävde Demiroks avgång. Även andra ledande centerpartister, såsom flera distriktsordföranden, uppges har uttryckt skepticism mot var partiet varit på väg. Och studentförbundet meddelande att man gärna skulle vilja se någon form av samarbete med Sverigedemokraterna. En handske kastad rakt i ansiktet på såväl Lööf som Demirok.
[ Fredrik Wenell: Annie Lööf fick betala ett högt pris ]
Just ett samarbete med SD har varit den springande punkten för hur Centern valt att agera. Initialt handlade det om att vara emot samarbete med ytterkantspartierna Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet men motståndet mot det sistnämnda har mjukats upp. Något som irriterat internt. Och frågor har ställts – är Centerpartiet ett vänsterparti nu? Vad hände med den borgerliga profil som understundom varit så tydlig för C?
Sverigedemokraterna har åtskilliga återkommande problem både gällande politisk mognad och ideologisk kompass. Partiets syn på människan och medmänniskan gör att det för många, inte alla, är svårt att se ett samarbete. Det gäller inte bara för centerpartister utan för många borgerliga politiker och väljare.
Samtidigt har den politiska verkligheten valsat vidare. Om detta kan man ha synpunkter. Men den krassa verkligheten kvarstår. Nu blir frågan vilken väg partiet tar med valet av en ny partiledare. Blir det en tredje chans för Lööfs idé om isolering av SD? Eller kommer partiet att närma sig de borgerliga partierna direkt och indirekt även Sverigedemokraterna? Eller blir det att än tydligare söka samarbete vänsterut?
Centerpartiet har under de senaste åren testat på Stureplansliberalism, ekohumanism och nu senast att vara ett stödhjul till Socialdemokraterna. Problemet med dessa omsvängningar är att de avslöjar en rotlöshet. Något som inte rimmar väl med självbilden av ett jordnära parti. Ska Centerpartiet ha möjlighet att vara relevant behöver det också göra klart vilken typ av parti det är.
Vem än C väljer och vilken väg än denna väljer att träda in på kommer det bli utmanande. Det behöver bli tydligt för väljarna var man har Centerpartiet. Och det brådskar. Redan nästa år vankas det val. Frågan är om en ny partiledare kommer hinna att positionera Centerpartiet på en plats som både är ideologiskt och praktiskt politisk hållbar?
[ Steven Crosson: Typiskt S att välja kyrkovalsgeneral som inte tror på Gud ]
