Svar direkt på Jan Eckerdals replik på Fredrik Wenells ledare:
Jag vet sedan mina år konsulent i barn och ungdomsfrågor på Sveriges kristna råd vilket brinnande engagemang de har på kansliet för att utveckla de ekumeniska relationerna. Sverige har, precis som ledarsidan skrivit tidigare, en unik ekumenisk bredd och gemenskap. Den ska vi både vara stolta och tacksamma över.
På kansliet är alla förhållningssätt och frågor för att säkra inkludering och representation väl kända. Det visar Eckerdal med stor tydlighet i sitt svar. Och just därför är exemplet att en lovsångsledare från pingstkarismatiska sammanhang ska leda en lovsångskväll under ungdomssatsningen under ekumeniska veckan i augusti talande, för det framstår just som ett undantag och därför behöver det nämnas.
De samfunden har ofta en aktivistisk teologi, som gör att de lokala samarbetena oftare fungerar bättre där det är mer operativt och handlingsinriktat.
— Fredrik Wenell
Mot bakgrund av medvetenheten om representation och inkludering blir det ännu märkligare att det enda som står i den nyss utgivna boken om de pingstkarismatiska, i bred bemärkelse, handlar om den minst sagt infekterade debatten mellan Nathan Söderblom och Lewi Pethrus, men inget om de pingstkarismatiskas förhållande till ekumenik i nutid. Fanns det exempelvis någon representant från pingstkarismatiska samfund på releasen? Om så var fallet har jag missat det.
Min viktigaste poäng i ledartexten var dock att visa på de olika sorternas ekumenik som finns i svensk kristenhet, men under olika benämningar. I de sammanhang där Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan är involverade kallas det ekumenik. I andra kyrkor, i ledartexten exemplifierat med de pingstkarismatiska, kallas det kristen enhet. Det är i grunden samma sak, men visar en skillnad i synen på vad det innebär. Det jag försökte visa är att båda har utmaningar att lyssna på de andra.
I de ekumeniska sammanhangen är engagemanget beroende av att det finns resurser, både ekonomiska och personella, för att sitta i långa processer där de viktiga samtalen sker för att nå samsyn, eller medvetenhet om de olika synerna. Men om samfundet är litet med små resurser, hamnar det tyvärr ofta långt ner på prioriteringslistan. I både Svenska kyrkan och i Equmeniakyrkan prioriteras detta, vilket gör att de får och ges utrymme. Därför präglas kulturen i den nationella ekumeniken av de sammanhangen.
I de pingstkarismatiska, och andra frikyrkliga samfund, uppfattar man sig inte på samma sätt ha (eller prioriterar inte i lika hög utsträckning) tiden för de nationella ekumeniska samtalen. Men det är inte bara tiden utan också en teologisk motivation som gör att engagemanget ser annorlunda ut. De samfunden har ofta en aktivistisk teologi, som gör att de lokala samarbetena oftare fungerar bättre där det är mer operativt och handlingsinriktat.
Det här menar jag visar, och har skapat, en skillnad både i synen på och praktiserandet av ekumenik. Det har alltså både bakgrund i teologi och vilka resurser som finns. När Eckerdal därför efterfrågar att pingstkarismatiska ungdomspastorer ska uppmuntra sina ungdomar att delta i det spirande ekumeniska rörelsen tror jag han överskattar viljan hos dem. De kanske helt enkelt inte vill på grund av att det finns olika syn på vad ekumenik och enhet egentligen handlar om. Är inte det vad vi borde prata om?
[ Fredrik Wenell: Får pingstkarismatiker vara med i ekumeniken – och vill de? ]
