Modernisering av abortlagen, heter det. Nu ska allt bli förbättrat och uppdaterat. Och i detta ingår tydligen att radera ordet ”kvinna” ur de juridiska skrivningarna. Men Tidöpartierna insåg det orimliga i förslaget och har redan nu meddelat att de backar från förslaget att byta ut ”kvinna” mot ”den som är gravid”. I en debattartikel i Aftonbladet slår man fast: ”förslaget kan bidra till en utveckling där kvinnor osynliggörs och reduceras till sina reproduktiva organ”. När förslaget till den nya abortlagen nu skickas på remiss är regeringen och Sverigedemokraterna tydliga i förväg med att ”kvinna” blir kvar. Gott så.
[ Utredare föreslår att det ska bli enklare att genomföra en abort ]
Det är inte alls fel att sträva efter att inkludera människor som genom trubbig och slentrianmässig begreppsanvändning lämnas utanför. Men när denna strävan går bortom all rimlighet är en gräns nådd. Nog finns det en risk att biologiska kvinnor som identifierar sig som transpersoner kan känna ett utanförskap. Här får vården vaka över sitt bemötande, samtidigt som man fortsätter att vara tydlig med att kvinnor har rätt att få specialiserad och professionell kvinnovård, något även kvinnoorganisationer påpekat.
En total inkludering är inte är möjlig i alla situationer alltid. Än mindre så när den riskerar att exkludera halva världens befolkning.
— Frida Park
I en krönika om den nya abortlagen citerar Borås tidningars Anela Murguz Mona Sahlin angående ordet ”hen”: ”Problemet är att man har osynliggjort tjejer och kvinnor så länge och då ska man ta bort möjligheten att verkligen lyfta fram tjejer. Så jag blir inte bekväm”. En total inkludering är inte är möjlig i alla situationer alltid. Än mindre så när den riskerar att exkludera halva världens befolkning.
Med detta sagt finns det andra förändringar av den nya abortlagen som förtjänar mer än ett varningens finger, som ledarsidan skrivit förut: Hemaborter är inte så oproblematiskt som politikerna vill få det att låta som: ”de nya förslagen innebär att kvinnan lämnas mer sårbar än i dag, med större ansvar att göra svåra avgöranden som egentligen borde göras av en läkare. Är detta verkligen en förbättring av kvinnosjukvården? Det låter precis tvärtom”.
