Invandrare. Vilka konnotationer associeras begreppet med i dag i Sverige? Invandrare utmålas ofta i svensk samhällsdebatt som ett problem, ofta ackompanjerat av nedslående statistik. Gängkriminalitet, bristande integration, skolans vikande resultat – invandrare, migrationen eller flyktingmottagande ses av många som direkt kopplade till samhällets stora utmaningar i dag.
Ofta slarvar politiker, och misslyckas i att kunna adressera problem, utmaningar och kriser utan att underblåsa främlingsfientlighet. Ändå är det fullt möjligt att föra en ansvarsfull migrationspolitik, med ordnat och människovärdigt flyktingmottagande och en genomtänkt politik för en fungerande integrationsprocess, utan att spä på fördomar mot människor med utländsk bakgrund.
Ja, det är fullt möjligt att med öppna ögon möta och ta sig an utanförskap, bristande språkkunskaper, segregation och utsatthet för brottslighet och rekrytering till kriminella gäng, utan att reducera människor med utländsk bakgrund till en siffra i ett politiskt spel. I den här grenen har så gott som alla partier misslyckats grovt och risken är uppenbar: avhumanisering. Splittring. Polarisering.
Statsminister Ulf Kristerssons regering och stödparti har varit flitiga i att ägna sig åt att måla bilden av migrationen som ett problem. Så få som möjligt ska få komma hit och så många som möjligt ska återvandra – det är jätteviktigt för att få ordning på Sverige, tycker Tidöpartierna. Men i Kristerssons tal till nationen i söndags kväll, som ledarsidan tidigare skrivit om, lyfts något annat.
Statsministerns ord är naturligtvis sagda i djup medkänsla med drabbade och deras anhöriga. Han nämner “Marwa” som förband en skadad med en sjal. Hon som läser till undersköterska och satsar för att skapa sig ett liv. Han nämner utsattheten många med utländsk bakgrund kan känna. Och han nämner hur vi i Sverige “tror på människors kraft och vilja att ta sig framåt och vi tror på att ge människor både en första chans och en andra”. Ja, de kom från “olika platser i världen och hade olika drömmar”. Och plötsligt blir “invandraren” och “de med utländsk bakgrund” mer än en siffra i en problematisk statistik: de blir till människor av kött och blod.
Plötsligt blir “invandraren” och “de med utländsk bakgrund” mer än en siffra i en problematisk statistik: de blir till människor av kött och blod.
— Frida Park
Orsaken till att nyheterna kretsat kring vuxenutbildningen i Örebro är fruktansvärd. Tio människor har bragts om livet. Men i nyhetssändningar, intervjuer, reportage och minnesceremonier möter svenska folket dem överallt: “invandrarna” som nu får bli vad de egentligen alltid varit: “medmänniskorna”. Och berättelserna blir till effektiva släggor som slår sönder de murar av fördomar som alltför ofta håller människor fångar i utanförskap.
I skildringarna om hur “Marwa” och hennes studiekamrater trots utmaningar, trots fördomar och trots utanförskap utbildar sig för att kunna få ett yrke, bli en del av samhället och bidra till sitt nya land, skapas en enorm motkraft mot avhumaniseringen. Det vi ser tränger igenom eventuella stereotyper. Vi känner med de drabbade, med deras anhöriga, med studenterna, med lärarna. Sörjer med dem. Bryr oss. Och så skapas ett oväntat möte där retorik och ideologi som skiljt oss åt kläs av.
Gärningsmannen ska inte ges makten att skapa ett annat Sverige, som Öyvind Tholvsen skrivit tidigare på ledarplats. Nej, makten att skapa ett Sverige bortom “vi och dom” tillhör varje svensk – politiker eller ej. I skrivande stund är det viktigt att poängtera att det är för tidigt att dra några slutsatser om gärningsmannens motiv. Men vi kan konstatera detta: Mitt i den sorg, bestörtning och medkänsla vi känner, kan vi också skönja något spirande. Är det ett vi?
[ Samfundsledarna om Örebro-dådet: ”Är vår plikt att bidra till fred och försoning” ]
