Alla som varit på plats på Granåsen skidstadion under Skid-VM i Trondheim får inför loppen stå ut med en hejaklacksledare som febrilt försöker få upp stämningen. Det är uppenbart att man vill sälja en oförglömlig upplevelse. Men några av oss reagerar på alla konstruerade ”Oooohoj” och Granåsenbröl och vågen som ska få stadion att gunga. Det gör idrotten mindre trovärdig i våra ögon.
Jovisst är vi där för att ta in stämningen. Men inte som en artificiell uppiskad sådan. Spänningen och drömmen är ju just att den bara infinner sig därför att en svenska, en norska och en överraskningslöpare hamnar i dessa heroiska, dramatiska eller oförglömliga situationer som ingen trodde kunde hända. Så att alla bara spontant ropar, skriker, hejar och viftar med sina flaggor för att hylla. Och sedan se tårarna av glädje, besvikelse och utmattning efteråt. Och gråta en skvätt själv. Berörd.
Idrotten borde likamycket som kyrkan vara återhållsam med att försöka att regissera upplevelser
— Öyvind Tholvsen
Men så blir det långt ifrån alltid. Ibland är det bara att konstatera att Høsflot Klæbo eller Jonna Sundling vinner helt överlägset. Inga tårar. Inget moment som etsar in sig. Bara något för förnuftet att ta in tillsammans med andra. Också det är glädje.
Parallellen till djupa gemensamma upplevelser i möten med Gud är värd att reflektera över. Det får aldrig ske genom att någon febrilt piskar upp stämningen. Det blir i bästa fall patetiskt. I sämsta fall skadligt. Men ibland sker bara det oförglömliga inför ens ögon. Man är med om händelser tillsammans med andra som Gud sänder i ens väg. Det är nåd.
Idrotten borde lika mycket som kyrkan vara återhållsam med att försöka att regissera upplevelser. På idrottsplatsen likväl som i kyrkan får dessa komma om de kommer. Och väldigt många klarar sig väldigt bra utan dem. Också de har glädje.
[ Frida Karlsson efter Linn Svahns skada: Jag är arg på Gud ]
