President Donald Trump är förmodligen USA:s första riktigt postmoderna president, trots sin aversion mot det som ofta kallas den vänsterliberala eliten. För honom verkar makt och allianser med de starka vara det viktigaste. Det är bara vinster som räknas. Därför vill han omge sig med dem som kan uppvisa makt, men det går faktiskt helt på tvärs mot evangeliets budskap. Enligt evangeliet är de saliga de barmhärtiga, de fattiga och de ödmjuka.
Men låt oss ta det från början.
Postmodernitet är ett ord som lätt, särskilt i kristna kretsar, missbrukas och klistras på allt man ogillar. Det enklaste sättet att beskriva postmodernitet är som en modernitet dragen till sin spets. Moderniteten präglades av en hög tillit till rationalitet och vetenskapliga framsteg, vilket mänskligheten har haft stor nytta av. Genom dessa har vi fått läkemedel och tekniska innovationer som förbättrat våra liv.
Moderniteten rymde också en stark tro på människans moraliska förmåga, men den utvecklingen har inte varit lika entydigt positiv. Teknisk utveckling har nästan alltid varit tvetydig – dess konsekvenser beror på i vems händer den hamnar.
Modernitetens idéer om inomvärldslighet har lett till att det för många inte längre finns plats för en personlig Gud. Följden har blivit att historien som sådan har tömts på mening. Det är just detta som de postmoderna teorierna tar på allvar och fullföljer. Om Gud är död är människan dömd att skapa sin egen mening, men utan någon yttre referens att förhålla sig till. I detta tomrum uppstår en kamp där olika makter försöker styra människan. Många vill fylla tomrummet efter den döda guden med ny kunskap, och för att göra det krävs makt.
Tack och lov har denna utveckling inte lett till en blind maktkamp. Det är möjligt att den har förhindrats av den samhällsmoral som den kristna tron format och som fortfarande har ett visst inflytande. I Sverige har det skett genom välfärdsstaten, i USA genom ett starkt civilsamhälle. Västerlandet har mycket att tacka den kristna tron för. Men är trumpismen ett tecken på att denna era går mot sitt slut?
[ Donald Trump säger sig agera i Guds namn ]
Det finns en del som tyder på det. Genom sitt styre har Trump försökt visa att han är den mäktige. Bara de senaste veckorna har han först kallat Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj för en diktator, för att sedan hävda att han aldrig sagt det. Han har utan rimliga skäl gjort anspråk på såväl Jordanien som Grönland. För honom tycks allt handla om maktspel där egna intressen och allianser med de starka alltid kommer i första rummet. Han använder sin makt som om han kunde forma verkligheten utan hänsyn till andra.
I den här situationen får kristna aldrig alliera sig med maktens män och dras in i maktkampen.
— Fredrik Wenell
Den kristna trons universalistiska anspråk krockar med idén om en suverän nationalstat – Trump kan inte göra som han vill, det kan ingen nationsledare. Det borde hans kristna anhängare påminna honom om, inte minst för att visa honom att han också kommer stå ansvarig inför den som skapat allt.
Gud är skapelsens Gud och den som allt relaterar till. Redan i skapelseberättelsen beskrivs världen återkommande som god. Allt hade sin plats, allt var i ordning och historien hade mening genom sin relation till Gud. Men något hände – maktkamp, splittring, hierarkier och uppror gjorde sitt intåg. Postmoderna teorier om maktkamp som en följd av Guds död kan därför förstås som en rimlig beskrivning av skapelsen efter syndafallet.
[ Frida Park: Katastrofen i ovala rummet borde få kyrkor att agera ]
I den här situationen får kristna aldrig alliera sig med maktens män och dras med i maktkampen. Kyrkans kallelse är att alltid förkunna och i handling visa att historien har mening oberoende av vem som har makten, eller tar den. Denna mening kommer av att Gud har skapat historien och sänt sin Son – den är laddad med innehåll. En mening som varje människa kan bli en del av. Människan slipper skapa den utan kan upptäcka den. I vissa kyrkliga traditioner beskrivs därför skapelsen som ett sakrament, en gåva som ges människan av nåd.
Men det är inte bara amerikaner och svenskar som är avbilder älskade av Gud. Alla människor – oavsett vem man är eller var man kommer ifrån – är skapade av och inför Gud. Den kristna tron kan därför aldrig göras beroende av en stat, och hennes ansvar kan aldrig vara att göra Amerika eller ens Sverige stort igen.
Varje människa, även Trump, behöver se att det är i relationen till sin Skapare som meningen uppstår. Så vad presidenten, och alla vi andra, borde göra är att lyssna till Honom som säger: ”Saliga är de ödmjuka, de ska ärva landet.” Det är inte maktens män som till slut kommer segra utan de som inte tar rätten i sina egna händer.
