Hon sitter där och lyssnar på de gripande personliga berättelserna från dem som för tio och tjugo år sedan lämnade frikyrkan för att den upplevdes för trång, för mycket driven av fruktan och upptagen av underlivsetik. De berättar att de sakta märkte att det som började som en inkluderande gemenskap med stora visioner som gav tillhörighet och ett syfte mer och mer gick över i frågor utan tillfredsställande svar, ledarskap som domderade över gränsen till maktmissbruk och en gemenskap som visste hur man sublimt fryser ut andra i periferin.
Hon är en relativt ung pastor och märker hur det stämmer till eftertanke. Hon känner att hon behöver bära skulden för handlingar hon själv är osäker på att hon begått, men som den rörelse hon är ledare i, tveklöst har gjort sig skyldig till.
Under lång tid bearbetar frikyrkan kollektiva misslyckanden genom personliga berättelser om sådana som upplevt sig som bortkomna, ibland utstötta, ibland bortsprungna för att helt enkelt rädda sin själ. Det har skett bland annat genom böcker som Lämna alltid en lampa tänd, Jesus gick vidare och kyrkan står kvar, genom studien Kristen tro på glid och nu senast genom symposiet Fri från frikyrkan. Även vi på tidningen Dagen har gett utrymme för fleratalet sådana berättelser.
[ Seminariet ”Fri från frikyrkan” belyste andliga trauman – och Stockholm karisma center ]
Att vara ledare i en tid som kräver så mycket självrannsakan kan ta ork och mod från den mest kallelsemedvetna av pastorer eller församlingsledare.
För att göra det än mer komplext sitter ofta samma pastor dagen efter med nyfikna, ibland söndertrasade, ibland bara euforiskt lyckliga människor som har börjat ana att det måste finnas en Gud. Då får hon med varsam hand vägleda dessa in i församlingsgemenskapen, in i det rike där Jesus är herre och frälsare, Han som kan ge helande och hopp för en bortkommen, ibland utstött, ibland bortsprungen själ.
Ska man välja mellan dessa två perspektiv? Man kan ana att vissa vill avfärda alla berättelser om de djupa sår, de misslyckanden och de övergrepp som frikyrkor gjort sig skyldiga till. Några vill till och med skjuta de budbärare som ger röst åt dessa berättelser: “Se istället på marken, den vitnar till skörd.” “Strunta i de som inte vill och ägna dig åt de som är sökta av Gud nu”, är vissas sätt att reagera och ta till orda.
Detta är inte en hållbar strategi. David Eklind Kloo, religionsvetare och teolog, med egna erfarenheter av frikyrkors brister, ställer en viktig fråga i sitt anförande på symposiet Fri från frikyrkan: ”Vad kan en människa egentligen tro utan att bli rädd för livet?”.
All andlig vägledning i alla former behöver ske utifrån att människor faktiskt lyssnar på vad du säger.
— Öyvind Tholvsen
Det är inte heller rimligt att avfärda de som just inom frikyrkor upplever motsatsen. Upplever att de fick en tro som bär, upplevde en kärleksfull och helande gemenskap och fick hopp mitt i mörkret.
För att en ledare ska bli en god andlig vägledare i förkunnelse, samtal i alphagrupper eller i enskilda samtal behöver hon också ha lyssnat till de röster som berättar om hur budskapet kan uppfattas, höras och landa, men bli djupt destruktivt. Eklind Kloo anar att en pastor ofta tänker ”Tänk om de inte lyssnar på vad jag säger?” Men han kontrar klokt med frågan: ”Tänk om de verkligen lyssnar på vad du säger?”
Församlingar behöver pastorer och ledare som vågar finnas där i vägkorsningarna och bevittna hur några är på väg från församlingen samtidigt som de ser hur andra är på väg in. Och lyssna till alla oavsett deras riktning i förhållande till tro och kyrka. Trygga ledare får inte panik eller blir överraskade över rörelserna vid vägkorsningar.
Genom att lyssna till dem som hamnade i återvändsgränder eller på rent av destruktiva platser, kan de vägleda dem som är på väg in så inte de också hamnar i de ödsliga landskap som andra är på väg bort ifrån. De som kanske blev rädda för livet. Och all andlig vägledning i alla former behöver ske utifrån att människor faktiskt lyssnar på vad du säger.
Frikyrkorna står mitt i en djupgående självrannsakan där vi inte kan bygga staket runt människors liv, utan väger våra ord så att de blir de befriande och utmanande ord som Kristus och Anden ger oss.
[ Frida Park: Mogen tro räds varken ifrågasättande eller övertygelse ]
