En utställningsmonter på Torpkonferensen verkar vara det enda som duger åt Kristna Regnbågsrörelsen, eller i varje fall deras fan club. Reaktionerna på sociala medier har inte låtit vänta på sig sedan Dagen skrev (15/3) om att Torpkonferensen inte heller i år kommer ge utrymme åt en monterplats. Men Kristna Regnbågsrörelsen har erbjudits något bättre – samtal och utrymme för dialog.
Visst, det går att förstå Kristna Regnbågsrörelsen. En monterplats skulle vara ett slags erkännande av dem och deras agenda. Det går också att inse vilken seger det skulle vara för alla hbtq-personer som inte upplever sig bejakade i frikyrkan. Det finns gott om exempel på personer som mått dåligt och blivit utsatta på grund av sin sexuella identitet. Det är hårt att bli ifrågasatt för den man är.
Men här finns också ett problem som frikyrkorna tagit över från det omgivande samhället. Det är idén om att tron är något man väljer snarare än något som är en del av en persons identitet. Det är fullt begripligt att människor i allmänhet uppfattar en kristen tro som ett val på en livsåskådningsmarknad. Den religion som framstår som mest attraktiv för den egna identiteten väljs framför andra religiösa identiteter.
Men för den som är kristen borde det vara en mycket främmande hållning. Den som har blivit gripen av Kristus – som man sa förr i frikyrkan – inser att det inte är ett konsumistiskt val. Att följa Jesus sitter så djupt i en persons identitet att det genomsyrar hela en persons väsen. Kristen är något man är, en identitet, som borde sättas framför andra möjliga identiteter hos människan.
Det är ändå allt för enkelt att beskriva nutiden som mer moraliskt högt stående än dåtiden.
— Fredrik Wenell
Det gör det såklart ännu svårare för till exempel en person som är homosexuell och kristen. Det är en kombination av identiteter som tills för några årtionden sedan inte ens ansågs vara möjlig, men är det för många i dag. Men samhällets syn på sexualitet gör det också utmanande för kristna som menar att de två identiteterna inte kan höra ihop. Med rådande västerländsk åsiktskorridor är kristenhetens traditionella äktenskapssyn förlegad. Trots det är detta den rådande teologin inom den överväldigande majoriteten av kyrkor.
[ Frida Park: Det finns inga vinnare i Torp-soppan ]
Det hjälper inte att många av dem som kritiskt kommentarer Torpnyheten på sociala medier använder uttryck som ”har inte frikyrkan kommit längre” eller ”lever vi inte på 2020-talet”. Bakom den sortens invändningar ligger en idé om att vi hela tiden rör oss från något sämre till något bättre. Det är föreställningen om det moraliska framsteget.
De som skriver så placerar sig själva, direkt eller indirekt, i en position som mer upplysta och den moraliska utvecklingens förtrupper. De andra måste därför komma efter och bli som dem. Ska reaktionerna mot Torpkonferensens nej till monter men inbjudan till samtal tolkas som att Regnbågsrörelsens tillskyndare egentligen inte är intresserad av dialog, för det finns inget att samtala kring? Att spelreglerna är redan konstruerade eftersom det enligt dem bara finns ett godtagbart utfall?
Nu ligger det något i att den moraliska utvecklingen har gått framåt. Hbtq-personer har fått det bättre i samhället, även om det finns mer att göra. Men det är ändå allt för enkelt att beskriva nutiden som mer moraliskt högt stående än dåtiden. Det är därtill en ytterst problematisk inställning som bland annat kolonisatörer använt sig av när de kuvat mer primitiva grupper. Det är ytterligare en anledning till att vi som troende måste bemöta varandra med nyfikenhet och respektfullt lyssnande.
[ Ingen monter för Kristna Regnbågsrörelsen ]
Men Evangeliska frikyrkan har inte bara Kristna Regnbågsrörelsen att lyssna till. Det finns som sagt andra parter i samma rörelse som tycker att de har rätt, men de tycker precis tvärtom. Båda parterna hävdar sin sanning med hänvisning till en kristen identitet. Och de som inte håller med den andre beskrivs som inte äkta kristna.
Det är fullt begripligt att många i samhället skakar på huvudet och funderar på hur frikyrkor fortfarande kan älta det här. Har vi inte kommit längre? Borde inte kyrkan vara världsbäst på att tillsammans kunna söka sanningen, det vill säga Guds vilja? När kristna möts för att samtala borde en grundförutsättning vara att kristen tro inte är en åsikt utan något man är. Det är därför skamligt när olika grupper på förhand bestämt sig för att inte lyssna till de andra.
När Evangeliska frikyrkan inbjuder till samtal och mingel i stället för en monterplats är det ett erbjudande som har djupa rötter i den frikyrkliga traditionen. En tradition som handlar om att tillsammans söka Guds vilja i Bibeln genom Andens ledning. Anden blåser som bekant var den vill, vilket inte är detsamma som att resultatet kan bli vad som helst.
Vi måste komma ihåg att de största förlorarna i denna soppa är främst de hbtq-personer som inte vill ställa sig på barrikaderna, de som sitter tysta i kyrkbänken, som inte känner att någon av antagonisterna representerar dem. De kanske inte alls vill ha en monter, de kanske längtar efter respektfull dialog.
