Rasande krig och potentater. Rasande handelskrig och diktatorer. Rusande inflation och livsmedelspriser. Raserade framtidsföretag och allianser. Det är verkligen ingen ljus bild av samtiden vi möter i nyhetsbevakningen. Men det är när det är som mörkast som ljuset skiner som klarast – om det inte göms undan.
Kyrkans gudagivna huvuduppdrag må formuleras lite olika mellan församlingar och samfund, men i allt väsentligt är det detta: att predika och leva evangelium i efterföljelse. Om kyrkan överger det centrala – missionsbefallningen – spelar det ingen roll hur fina verksamhetsplaner, behjärtansvärda projekt eller bojkotter den engagerar sig i. En kyrka som inte längre verkar för att nå människorna utanför kyrkporten med evangelium saknar existensberättigande och kommer så småningom vara utraderad. En raderad kyrka.
I den tid som nu är, är det dags att göra upp med vad evangelisten Simon Ådahl kallar för ubåtskristendom. Vi får akta oss så att vi inte inskränker vår tro till att enbart synas och uttryckas lagom till söndagens gudstjänst så att vi kan tanka tillräcklig pepp för att överleva kommande vecka i ubåtsläge. Osynlig söndagskristendom gör ingen människa glad, varken den ubåtskristne eller den som i orostider längtar efter att få höra talas om det livsförvandlande fridbudskap kyrkan härbärgerar. Det radikala evangeliet.
I den tid som nu är behöver svenska kristna även göra upp med “nånannanismen”.
— Frida Park
I den tid som nu är behöver svenska kristna även göra upp med ”nånannanismen”; att vi tänker att kyrkan som ska utföra huvuduppdraget att predika evangelium – det är väl någon annan; pastorn eller prästen? Eller kanske den där engagerade och eldiga ungdomsledaren? Diakonen?Evangelisten med stora kampanjer? Kändisen från realityshowen? Kyrka är du och jag.
De som har heltidsarbete inom kyrkan är ungefär en procent av alla troende, som vi skrivit om tidigare på ledarplats. De kan inte ensamma ansvara för att ge tron vidare. Det är i allt väsentligt upp till de 99 procent övriga. De som går till vanliga jobb, till skolan eller till dagledigträffar. De som har sin vardag utanför pastorsexpeditionen.
I den tid som nu är har vi ett guldläge: Människor törstar efter hopp och det som är beständigt i en raserad och nästintill ruinerad omvärld. Samtidigt är de utleda på de instagramvänliga fasaderna där det trasiga och imperfekta retuscheras. De har fått nog av att sopor och tvätthögar blir undanskuffade utanför bild. Då erbjuder kyrkor som vågar leva och tro vad de predikar, som vågar vara äkta, något som är världsunikt.
[ Trendbrott: Sekulariseringen har stannat av ]
För samtidigt som världen skakar och krigslarmen mullrar är det också sant att i ett av världens mest sekulariserade länder avstannar sekulariseringen, som Dagen skrivit om. Dessutom hörs berättelser från svenskar som hittar tron, genom digitala gudstjänster, influerare på Tiktok eller Youtube, eller genom en granne som tagit mod till sig och vid brevlådan inlett ett samtal om livets verkliga väsentligheter. Ligger påkristningen runt hörnet? Vad kyrkan gör spelar roll.
Vi måste sluta agera som ubåtstroende och i stället våga bjuda in och bry oss om grannar och medmänniskor (både nära och långt borta). En rakryggad kyrka som engagerar sig för den som ingen egen röst har, för utsatta, främlingen eller för en skapelse som lider under människans rådande blir relevant.
Ibland fastnar vi i framtagande av undersökningar, rapporter, trendspaningar och avhandlingar för att hitta sätt att på kreativa och kloka vägar dela med oss av tron. Allt detta är viktiga hjälpmedel. Men egentligen behöver det inte vara svårare än att vi ärligt ställer oss några frågor: Vad präglar mina vänners förhållande till Bibeln och kristen tro? Motstånd? Likgiltighet? Eller kanske rent av intresse? Och om det visar sig att det faktiskt är intresse, vad hindrar att jag delar med mig av min tro?
[ Frida Park: Du behöver inte vara pastor för att leva för Gud ]
