Självinsikt är det svåraste som finns. När vi inte har syn på vår egen partiskhet – bias – kan vi begå högmodssynden att tro att vi innehar den enda rimliga hållningen. Ja, vi svenskar är väl de enda som är riktigt neutrala – eller lagom? I själva verket är det ju väldigt lite med just Sverige som är lagom. Värderingsmässigt befinner sig Sverige långt ut i ytterkanten. Frågan är om svensk kristenhet har koll på hur den svenska extremismen påverkar oss som kristna och som kyrka i den tid som nu är.
Erik Helmerson skrev för många år sedan en ledare i DN om hur blinda vänstersympatisörer är för public services vänsterlutning. Han kallade det för vänsterns ”strukturella åsiktsöverordning”. Och högerskribenten Ivar Arpi kritiserar teologen Joel Halldorfs ifrågasättande av huruvida högerns kulturkristna verkligen tror på Kristus. Arpi säger i Kyrkans tidnings podd att när Svenska kyrkan föreslår vänsterlösningar är det ingen som reagerar, men när högern talar om kulturkristendom som ett försvar mot till exempel woke – ja, då ses det som en slags kidnappning av kristen tro.
Den kristna tron måste levas ut i praktiken, annars blir den enbart tomma ord eller skrällande cymbaler. Den kristna tron är oundvikligen politisk, om än inte partipolitisk. Jesu radikala budskap får påverkan på hela livet, även in i våra mänskliga gemenskaper och sätt att organisera oss. Vi kan som kristna inte frånsäga oss det ansvar vi har att tala sant om och till den världsliga makten; stå upp för det okränkbara människovärdet; vara rösten för den som ingen egen har: värna församlingens frihet.
Tystnad inför orättfärdighet är aldrig, eller borde i alla fall inte vara, ett alternativ för kristenheten.
— Frida Park
Men i den tid som nu är, polariseringens tidevarv, är det nödvändigt att vi som kristna får syn på hur ideologiskt tankegods – värderingar och politiska åsikter – som vi formats av sedan vaggan, kan färga och kidnappa vår kristna tron. Det är förödande för kyrkan, inte minst för hennes trovärdighet.
Låt oss ta ett exempel. Den kristne som allt sedan barnsben fostrats av folkhemsföräldrar som värnar solidarisk finansiering av välfärden kan tendera att tro att det enda kristna är att förespråka en stark stat som varandes Guds tjänare i den här världen, medan till exempel marknaden eller kapitalism blir av ondo. Samma sak kan naturligtvis sägas om det motsatta. Därför blir det avgörande att vi som troende har klarsyn, ja urskiljning, kring hur vår egen ideologi och bias påverkar vår kristna tro och identitet. Ett sätt att få syn på sin bias är att omge sig med människor som tycker och tänker annorlunda. Det är också goda skäl till att det är så viktigt med en öppen och livaktig debatt inom kyrkan.
[ Frida Park: När blev "sänk skatten" som att svära i kyrkan? ]
Rent psykologiskt och sociologiskt är ideologi något av det svåraste att ändra på. Ändå borde den kristna identiteten – den kristna tron och efterföljelsen av Kristus – vara den djupaste, den som präglar allt annat, som Fredrik Wenell berört tidigare i veckan. När den kristna identiteten sätts först och främst, framför mänskliga tankesystem som socialism, liberalism eller konservatism, kommer uppdraget att leva och predika evangelium ibland innebära ställningstaganden och kamper som i förstone kan se ut att vara vänster och ibland höger. Men vi kan aldrig låsa in den kristna tron som varandes antingen vänster eller höger. Och som kristna har vi ett ansvar att inte fjättra vår tro med ideologiska bojor.
Därför är det inte konstigt att evangelisten Ingemar Helmner får ett stort gensvar på ett inlägg i sociala medier om att den som tjänar Kristus bör akta sig för att ta ensidig partipolitisk ställning eftersom man då kompromissar med evangeliets integritet. ”Din tjänst bör vara höjd över dagspolitiken!” Det är lätt att instämma. Och särskilt noga bör vi vara med att inte släppa in partipolitiska appeller i predikstolen.
Men vi får samtidigt akta oss för att tappa bort vad som också är sant: att ett av syftena med att kyrkan aldrig får ingå bindande världsliga allianser är att kyrkan måste vara fullständigt fri att vara en nagel i ögat på makten oavsett om den kommer i nationalistisk, socialistisk, konservativ eller populistisk skepnad. Tystnad inför orättfärdighet är aldrig, eller borde i alla fall inte vara, ett alternativ för kristenheten.
”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare”, står det i Ef 4. Det är inte att rekommendera att pastorer genom ovisa partipolitiska ställningstaganden polariserar delar av sin församling. Inte heller bör evangelister låsa fast sig i olika positioner så att enbart vissa är nåbara av budskapet om nåd och frälsning. Men vi får inte glömma bort att profeter ingår i uppräkningen. Och i dessa tider behöver vi gott om profeter som gör just det som andra lite för ofta undviker: Tar tydlig ställning. Talar sant även när det är obekvämt. Synar makten. Naglar orättfärdighet och synd och predikar omvändelse från döda gärningar, fria från mänsklig ideologi och rädslan att få en partipolitisk stämpel.
[ Frida Park: Folkkyrkan som blev woke-kyrkan? ]
Ibland är kritiken mot Svenska kyrkan om att hon skulle vara vänster oförtjänt. Att stå upp för varje människas okränkbara människovärde är en kristen grundbult, en människosyn som utgår ifrån att alla människor är skapade och älskad av Gud. I andra fall är kritiken synnerligen motiverad. Som ledarsidan skrivit förut: ”Att inte så få förknippar samfundet med vänster beror delvis på att Svenska kyrkan i såväl teologiska frågor som i livsstilsfrågor (till exempel abort eller samkönade äktenskap) är stolt progressiv.” Ja, hon tvekar inte att skriva på Twitter: Svenska kyrkan har alltid varit woke. Då tar man som kyrka en ideologisk ställning som många av de egna medlemmarna känner är främmande.
Så ja, Ivar Arpi kan ha rätt i att Svenska kyrkan kan behöva tala mer om synd och nåd. Men det innebär inte att hon har valet att sluta vara en profetisk och politisk röst. Det viktiga är att rösten aldrig låter sig kidnappas av partipolitisk hänsyn. Något som är särskilt svårt när hon fortfarande styrs av politiska partier (och Socialdemokraterna har mer än dubbelt så många mandat som andra största nomineringsgrupp – Centerpartiet). Det är verkligen dags att släppa kyrkan fri från partipolitiken så att hon fullt ut kan vara en fri röst utan världsliga och oheliga allianser.
Svensk kristenhet behöver fler som med profetisk skärpa står upp mot till exempel omänsklig flyktingpolitik, mot potentaters lek med människoliv för att tillskansa sig land och makt, mot inskränkningar av mänskliga fri- och rättigheter, mot ledare som talar honungslent om kristna värderingar medan de förbannar kristendomens upphovsman – Jesus. Oavsett om detta skulle anses vara höger eller vänster. Det går bara om vi förmår sätta tro framför ideologi.
[ Fredrik Wenell: Monter eller dialog - vad är viktigast för Regnbågsrörelsen? ]
