Det är utmärkt att pingströrelsen ser över sina strukturer i kölvattnet av ledarkriser de gått igenom. Det är av största vikt att den organisation som finns i frikyrkosamfunden ger verktyg att hantera olika typer av ledarkriser på ett resolut men också ansvarsfullt sätt gentemot alla inblandade parter. Hos de fyra största frikyrkosamfunden finns olika sätt att se på relationerna mellan de anställda pastorerna, församlingarna och trossamfundets centrala organisation.
I Alliansmissionen och Equmeniakyrkan ordineras pastorerna i årskonferenserna. Genom detta upprättas en ansvarslinje direkt mellan samfundets organisation som dessutom har prövat lämpligheten hos de personer som sedan ordineras. Därefter anställer en lokal församling pastorer och diakoner bland dessa som samfundet har så att säga legitimerat för tjänst.
Pastorerna står därmed under en dubbel ansvarslinje. De står ansvariga inför samfundet att leva ut sin tjänst i enlighet med de löften som de gett till just samfundet inför alla närvarande i kyrko- eller årskonferensen. Samfundet har ett tillsynsansvar. Mot församlingen står de däremot ansvariga främst som anställda gentemot sin arbetsgivare.
[ Pingsts nya förtroendenämnd ska kunna varna och utesluta pastorer ]
En central nämnd kan pröva deras fortsatta lämplighet som ordinerad pastor. Men om det uppstår samarbetssvårigheter och andra problem som inte omöjliggör deras fortsatta tjänst, är det den lokala församlingen som måste reda ut om de fortfarande kan ha kvar sin anställning. Ofta kan samfunden då bistå församlingsledningen eller styrelsen när de ska fatta ett sådant beslut om en fortsättning av tjänsten är möjlig.
I Evangeliska frikyrkan (EFK) är det annorlunda. Där ges löftena i pastorsavskiljningen alltid till den lokala församlingen. Samfundet har egentligen ingen formell funktion gentemot pastorerna utan bara gentemot församlingarna. Om en pastor bryter mot de löften hon eller han avgett i avskiljningen, om samarbetssvårigheter uppstår eller om grova etiska övertramp sker, måste församlingen själv besluta om hur den ska hantera situationen. Pastorn står alltså ansvarig inför församlingen genom församlingsledningen både som arbetsgivare och som den som har tillsynsansvar.
I EFK finns däremot ett förtroenderåd som församlingsledningen kan vända sig till om den behöver hjälp och råd i hur den ska hantera och fatta beslut när en kris inträffar. Men ansvaret för beslutet ligger kvar hos församlingsledningen. Om församlingen å sin sida tillåter att ens pastor gör saker som helt bryter mot EFK:s uttalade ledarskapssyn som den formulerats i samfundets tro och självförståelse kan EFK utesluta församlingen ur gemenskapen. Endast på så sätt kan en pastor tas ur pastorsgemenskapen. Principen är att alla pastorer som en lokal församling har avskilt är EFK-pastorer.
Pingströrelsen bearbetar nu hur deras ordningar ska se ut. Hur de väljer att placera sig mellan den något mer episkopala ordning som finns i Alliansmissionen och Equmeniakyrkan och den mer renodlade kongregationalistiska ordning som EFK praktiserar, ska bli intressant att se.
Därför är det mycket glädjande att Pingströrelsen visar en så tydlig vilja att skapa strukturer för att hantera frågorna på ansvarsfulla sätt. Desto viktigare att ordningarna har rena och genomtänkta linjer.
— Öyvind Tholvsen
Pingströrelsens utgångspunkt har historiskt varit kongregationalismen. Men det finns möjligtvis också stråk av en mer episkopal tradition inom rörelsen. Deras pastorsnätverk har haft en starkare ställning än kanske något av de andra frikyrkosamfundens. Det kan uppfattas som ett nätverk som man informellt upptas i och får tillhöra. Då har man alltså erkänts av de andra pastorskollegorna som en som är med i pastorskollegiet.
Även i formell mening har också vigselbehörigheten kommit att symbolisera detta upptagande i kollegiet. Det har varit det synliga kvittot på tillhörigheten. Denna ordning verkar det som att man vill behålla i det som berättas i Dagen från Pingsts nya förtroendenämnd. Det är tydligt att Pingsts föreståndare och Pingst församling fortfarande har ansvaret för att stödja den lokala församlingsledningen att hantera en uppkommen krissituation kopplat till en lokal pastor. Men förtroendenämnden ska uttala sig om förtroende för pastorn finns och i förekommande fall vara rådgivande kring att återkalla vigselbehörighet för pastorerna.
Med detta placerar sig pingströrelsen mellan två strukturer. Det blir spännande att se hur detta kommer att fungera i praktiken. Några frågor infinner sig: Kan man vara erkänd pastor i pingströrelsen genom nämndens förtroende utan att vara erkänd pastor i en lokal församling? Kan man vara pastor i en lokal församling utan att vara erkänd pastor i rörelsen? Måste man som pastor också ha vigselbehörighet? Om man väljer att inte ha det, men likafullt är erkänd lokal pastor, vilken sanktionsmöjlighet har då förtroendenämnden, föreståndaren och Pingst församling?
Nämnden representerar pastorsnätverket, inte rörelsen som helhet. Frågan blir därför också om nämnden kan komma att förstärka en lokal konflikt genom att uttala fortsatt förtroende från pastorsgemenskapen för en lokal pastor som har förlorat sitt förtroende hos en stor del i sin lokala församling? Eller tvärtom: Pastorsgemenskapen har förlorat förtroendet utan att den lokala församlingen har det. Kan församlingen då kvarstå som en församling inom Pingst FFS eller pingströrelsen? Detta kan bli särskilt problematiskt när det sägs att man inte kommer att motivera sina beslut, utan endast uttala ett ja eller ett nej till om förtroende kvarstår. På vilket sätt blir detta till hjälp för pastorn, för församlingen och för eventuella församlingar som funderar på att längre fram anställa personen i en pastorstjänst? Här finns risk för att både pastorer och församlingar kan komma i kläm.
Detta är frågor som kanske kommer att kunna besvaras på bra sätt framöver. Ordningar som detta tar tid att upprätta. Med åren förfinas de genom erfarenheter man gör sig. Men konflikter, etiska övertramp och misstroende är oerhört smärtsamma och dränerande för alla inblandade parter. Därför är det mycket glädjande att pingströrelsen visar en så tydlig vilja att skapa strukturer för att hantera frågorna på ansvarsfulla sätt. Desto viktigare att ordningarna har rena och genomtänkta linjer.
