Hur många är aktiva i kyrkor och muslimska organisationer och andra religiösa sammanhang i Sverige i dag? Fram tills nu har en trovärdig källa till detta varit Myndigheten för statligt stöd till trossamfunden (SST). Varje år har myndigheten inhämtat underlag från trossamfunden utifrån två enkla frågor: Hur många medlemmar har ni och hur många regelbundna besökare betjänar kyrkan? Dessa har utgjort de bidragsgrundande personer som SST-bidragen har fördelats utifrån.
SST har sedan årsskiftet nya kriterier för vilka som får räknas som tillhöriga och betjänade av samfunden. Kyrkor, moskéer och andra religiösa sammanslutningar i Sverige håller nu på att samla in sina underlag som staten kräver för att dela ut bidrag. Numera ska bara de medlemmar räknas som bekräftat sitt medlemskap de senaste två åren. Likadant måste alla som räknas som regelbundna besökare också godkänna att de finns med på en sådan lista. Namn, adress och födelsedatum ska tillsammans med en anteckning om en sådan bekräftelse, finnas hos samfundets nationella enhet.
Regelverket är kanske inte orimligt utifrån statens intresse att säkra att inte fusk med bidrag förekommer. Men det gör att SST:s insamlade siffror inte längre blir en trovärdig källa för hur många som faktiskt är aktiva i kyrkorna. Siffrorna visar snarare hur många som har godkänt att deras namn finns med i ett centralt register över bidragsgrundande personer i ett trossamfund. Det är något helt annat.
[ Pingstvän blir ny generaldirektör med ansvar för civilsamhället ]
Siffrorna kommer i stället att visa vilka sammanhang som är bäst på att administrera och motivera människor att regelbundet teckna sig som bidragsgrundande personer. Statsbidragen kommer dessutom att fördelas utifrån dessa kriterier. Det ska bli mycket intressant att se vilka utslag detta får när cirka 80 miljoner kronor som regeringen beslutat om, ska fördelas mellan samfunden.
Den stora vinnaren torde bli Katolska kyrkan. De har i det närmaste obligatorisk kyrkoavgift för sina medlemmar. Ett medlemskap som syns på skattsedeln varje år och som man passivt bekräftar genom att inte gå ur, är nog för att staten ska se dessa som bidragsgrundande personer. Därför behöver de nu inte göra lika mycket för att behålla en stor andel av de bidragsgrundande personer samfundet haft tidigare år. Tre fjärdedelar av alla dessa betalar kyrkoavgift. Det i sin tur innebär att de troligtvis får en större del av den kaka som ska fördelas.
Även Syrisk ortodoxa kyrkan och några av de muslimska trossamfunden har hög andel betjänade som betalar medlemsavgift via skattsedeln. De kommer därmed också att få lättare att få större statsbidrag framöver.
Om de inte lyckas, riskerar frikyrkliga och ortodoxa samfunden att bli de stora förlorarna i den nya ordningen.
— Öyvind Tholvsen
För övriga ortodoxa och alla frikyrkliga trossamfund blir uppförsbacken klart brantare. Här finns församlingar som har frivilliga och anonyma gåvor som huvudsaklig finansiering. Dessa behandlas inte med samma respekt av staten, trots att de på samma sätt som Katolska kyrkan, har en medlemssyn som innebär att man är med tills man väljer att lämna. Församlingstillhörighet är nämligen inte som annan föreningstillhörighet som måste förnyas år för år.
Förmår dessa samfund att få sina medlemmar och aktiva att ge det godkännande som krävs? Lyckas de kommunicera att centrala register är i trygga händer på samfundsexpeditionen? Många av de aktiva i trossamfunden har bakgrund från andra länder där tilliten till staten inte alls är lika stark som den traditionellt varit i Norden. Om de inte förmår detta, riskerar frikyrkliga och ortodoxa samfunden att bli de stora förlorarna i den nya ordningen.
Inom delar av frikyrkan finns det också en skepsis mot att över huvud taget ta emot statliga bidrag. Man kan också ha en överdriven oro för de regler som trädde i kraft vid årsskiftet. För alla samfund som tidigare sökt bidrag och som fortsatt fyller de formella kriterierna, vilket tyvärr inte EFS längre gör, är det rimligt att fortsätta att söka och ta emot SST-bidrag. Med tiden visar det sig vad myndigheten avser med de formuleringar som de skapat för att implementera lagstiftningen. Och vad som tål en rättslig prövning.
Nu behövs också forskare på högskolor och universitet som vill skapa goda översikter över hur många medlemmar och betjänade som på riktigt finns i de olika trossamfunden. Frikyrkorna har mycket bra koll på antal medlemmar utifrån egna medlemskriterier och som staten nu väljer att bortse från. Men hur ska vi kunna följa övriga trossamfundens numerära utveckling i framtiden, när SST inte längre blir en trovärdig källa?
