På söndag står varje svensk som fyllt 18 år tillsammans med 400 miljoner andra européer inför två beslut. Det första: Ska jag ta mig till vallokalen och rösta i valet till EU-parlamentet? Och det andra: Vad ska jag i så fall rösta på?
Den första frågan bör besvaras med ett obetingat ja. Sverige är sedan 24 år medlem i EU. Det som bestäms i Bryssel och Strasbourg påverkar oss, vare sig vi vill det eller inte. Att, som nästan hälften av de röstberättigade gjorde för fem år sedan, avstå från att utöva sin demokratiska rättighet och välja det famösa sofflocket är ingen framkomlig och hedervärd väg, inte ens för den som ogillar det svenska medlemskapet.
Den som tvekar kan låta handlingen att rösta bli sitt sätt att fira det demokratiska genombrott som skedde i Sverige för exakt hundra år sedan.
Den 24 maj 1919 fick de svenska kvinnorna, efter enveten kamp, lång debatt och hårda strider, rösträtt i allmänna val. Ett sekel därefter bör den utnyttjas fullt ut – av både kvinnor och män.
Om fråga ett har ett självklart svar är fråga två är svårare. Hur den besvaras är, för Dagen som partipolitiskt obunden tidning, varje resandes ensak. Här kommer ett par ledtrådar till den som är i valet och kvalet.
Historiskt sett har utgången av EU-valen sett annorlunda ut än i valen till den svenska riksdagen. En viktig förklaring är det betydligt lägre valdeltagandet, som gör att partiernas mer eller mindre lyckade mobilisering av sina sympatisörer får större genomslag, en annan att inställningen till principiella spörsmål och konkreta sakfrågor inte alltid följer partilinjerna.
Den som överväger att svika ”sitt” parti på söndag har ingen anledning att skämmas utan är i gott sällskap.
I EU-valet är det fullt rimligt att andra bevekelsegrunder än i allmänna val i Sverige får spela en avgörande roll för den enskilda väljarens beslut.
En sådan handlar om den övergripande synen på det svenska medlemskapet. John F Kennedys ord i sitt installationstal ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig utan vad du kan göra för ditt land” har blivit klassiska. Motsvarande skulle kunna sägas om Sveriges förhållande till EU.
I valrörelsen har aspekten ”Vad kan Sverige få ut av EU” övervägt. Få, om någon, skulle våga gå till val på parollen: ”Fråga inte vad EU kan göra för Sverige utan vad Sverige kan göra för EU”. Men frågeställningen kan ändå vara ett av de raster som används för att granska partier och kandidater sedan man som väljare funderat över var man själv står.
För att spetsa till det: Är EU ett nödvändigt ont som det är svårt eller omöjligt att ta sig ur när man väl kommit med och som det gäller att utnyttja så långt det är möjligt? Eller är det viktigt att hålla fast vid den positiva Europatanken med EU som ett fredsprojekt av avgörande betydelse inte bara för medlemsländerna utan för välstånd och stabilitet i hela världen?
Ett annat spår är att tänka mindre på parti och mer på person.
I EU-parlamentet sitter 751 ledamöter. Inte mer än tjugo personer, mindre än tre procent, representerar Sverige. Mänskligt att döma borde deras inflytande vara marginellt. Men erfarenheten visar att det inte primärt handlar om numerär, vare sig i de partigrupper där svenskarna hör hemma eller i parlamentet.
Det finns många exempel på hur enskilda EU-parlamentariker som brinner för en särskild fråga och som utan att förtröttats arbetar för att få genomslag har haft stor framgång. Ett exempel från den senaste mandatperioden är Lars Adaktusson (KD), vars envetna arbete för att få upp frågan om förföljelsen av kristna minoriteter på dagordningen burit god frukt. Ett annat är Marit Paulsen (FP/L), vars ansträngningar att få till stånd ett bättre djurskydd inom EU kröntes med framgång efter att hon lämnat parlamentet.
Listan kan göras längre. Men historien visar att det finns goda skäl att sätta sitt kryss för en kandidat vars drivkrafter och bevekelsegrunder man som väljare delar. Inte sällan återfinns en sådan person i det parti man normalt stöder – men ibland blir det naturligt att leta på annat håll.
Kort sagt, gå och rösta på söndag!
Låt inte de senaste dagarnas ganska beklämmande polemik med fokus på verkliga eller påstådda skandaler leda till den förenklade slutsatsen att det är lika bra att ta avstånd från hela sörjan. EU:s och Sveriges framtid är viktigare än så.
