Lördagen den 27 januari 1945 nådde de första sovjetiska trupperna fram till förintelselägret Auschwitz i södra Polen. Endast några tusentals fångar fanns kvar där och i de mindre lägren i närheten. Resten hade under olidliga umbäranden skickats vidare västerut, till läger i de områden i Europa som Nazityskland fortfarande behärskade.
När det i slutet av 1944 hade stått klart för tyskarna att de inte skulle kunna hålla tillbaka ryssarna hade stora ansträngningar gjorts för att dölja den verksamhet, de massmord, som ägt rum i Auschwitz. Den tekniska utrustningen i gaskamrar och krematorier hade monterats ned och arkiven, där verksamheten nogsamt dokumenterats hade bränts.
Men allt hade inte kunnat avlägsnas. I lagerutrymmen hittade befriarna 370 000 kostymer, 837 000 kappor och klänningar, enorma mängder barnkläder, 44 000 par skor och 7,7 ton mänskligt hår, packat och klart för leverans till de fabriker som skulle ha använt det till att producera filttyg och madrassfyllningar.
Orden tar slut när den ondska, det hat mot det judiska folket som fick sitt brutala uttryck i Förintelsen ska beskrivas. Just därför får den aldrig glömmas. Just därför måste den leva i minnet hos generation efter generation, inte bara när den högtidlighålls en gång om året, utan varje dag.
De världsledare som dessa dagar är samlade i Jerusalem till 75-årsminnet av Auschwitz befrielse har ett stort och tungt ansvar att inte bara säga rätt saker i sina högtidstal utan att agera i enlighet med sina ord.
Det gäller också statsminister Stefan Löfven. Det är ett välkommet besked att även Sverige nu formellt ansluter sig till den definition av antisemitism och lista på exempel som antagits av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) och som pekar ut även vissa former av kritik av Israel som antisemitism. Det är ett åtagande som förpliktigar och som måste få följder såväl inåt i det socialdemokratiska partiet som utåt, i den svenska hållningen till Israel.
Antisemitismen är inte utrotad, lika lite som den var något som Adolf Hitler konstruerade under decennierna före andra världskriget. Det judiska folket, spritt över världen i diasporan efter Jerusalems förstörelse år 70, har i alla tider och alla länder pekats ut som syndabockar och utsatts för negativ särbehandling. Kyrkans historiska roll i hatet mot och förföljelsen av judar är en tung börda, vars betydelse även för att Förintelsen kunde äga rum är omöjlig att bortse från, trots den samlade kristenhetens tydliga avståndstagande från de tankesätt som varit förhärskande under tidigare epoker.
Sverige är inget undantag. Hatbrotten ökar och allra mest växer de antisemitiska. De attacker som polisanmäls utgör endast toppen på ett isberg, vars mörka skepnad kan anas under ytan. Det krävs en fortsatt lyhördhet och vaksamhet, vare sig angreppen kommer från höger eller vänster och vare sig de är grundande i någon form av ideologisk eller religiös övertygelse eller har realpolitiska förtecken.
Antisemitismen och dess obeskrivligt vidriga följder före och under Andra världskriget är utslag av bredare företeelser. Främlingsfientlighet och en åtföljande benägenhet att skuldbelägga den andre, den som inte är som vi, är inte begränsad till synen på judar utan drabbar ständigt nya grupper av människor.
Det är viktigt att se det generella mönstret och slå larm i tid, kort sagt att lära av historien. Men lika viktigt som det är att upptäcka och påpeka likheter när andra grupper av människor pekas ut och förföljs är det att hålla fast vid att antisemitism inte bara är främlingsfientlighet i största allmänhet utan något mycket specifikt.
Förintelsen är en unik företeelse i mänsklighetens historia, som inte kan och inte ska jämföras med något annat. Börjar begreppet användas som etikett på än det ena, än det andra som vi ogillar och som är värt att kritiseras kommer det förr eller senare att urvattnas. Det får inte hända. Att undvika det är vi skyldiga offren, de sex miljoner judar som mördades av en omänskligt grym regim medan världen såg på.
