Utvecklingen mot ett konservativt block går framåt med jättekliv. När SD-ledaren Jimmie Åkesson hävdar att hans 45 minuters fikastund på onsdagen med M-ledaren Ulf Kristersson var viktigare än allt vad partiet åstadkommit i riksdagen under nio år kan det låta som en grov överdrift. Men det finns goda skäl att ta honom på allvar. Vägen mot regeringsmaktens köttgrytor beträddes på allvar genom lunchen med Ebba Busch Thor (KD) för ett halvår sedan. Och nu har det, för att citera en företrädare för ett tidigare, numera avsomnat, populistiskt parti blivit ”drag under galoscherna”.
Det råder ingen tvekan om att Åkesson befinner sig i en stark position. Opinionsundersökningar ger samstämmiga resultat. Om det vore val i dag – och om de svenska väljarna röstade som de säger när de blir tillfrågade – skulle SD definitivt bli större än M. Det är inte omöjligt att partiet till och med skulle få fler mandat än M och KD tillsammans. Och att SD-ledaren väljer att på sociala medier lägga ut en bild av sig själv bläddrandes i en bok om Harpsund, statsministerns rekreationsbostad, är en inte så subtil antydan om i vilken riktning hans tankar för framtiden går.
Att SD i detta skede är vinnare behöver ingen tvekan råda om. Och eftersom ingen tvingar Moderaterna att definitivt släppa in partiet i värmen måste Kristersson rimligen bedöma att också M har något att vinna på att knyta band med det parti som han tidigare, före riksdagsvalet, högtidligen lovade att inte ta i ens med tång. Det som hägrar är självfallet regeringsmakten. Att den sammanlagda effekten av Socialdemokraternas vikande opinionssiffror, den allt hårdare kritiken mot statsministern personligen och en januariöverenskommelse som knakar i fogarna väcker förhoppningar är inte märkligt. Kanske behöver det inte ens dröja till hösten 2022 innan Stefan Löfven och hans regering får packa sina flyttkartonger?
Resonemanget är begripligt men det har stora hakar. Det som inledningsvis förefaller vara en vinst kan vändas i en förlust. Vare sig SD släpps in i en tilltänkt regering eller nöjer sig med att bli aktivt stödparti kommer det oundgängligen att spela en mycket stor roll för hur politiken utformas. Tänk på den oproportionerligt stora maktfaktor som Vänsterpartiet utgjorde under den förra mandatperioden trots att det stod utanför regeringen och mandatmässigt var oerhört mycket svagare än vad SD är redan i dag.
Att M, KD och SD har samsyn i vissa konkreta frågor är inte tillräcklig grund för att bygga ett eventuellt framtida långsiktigt och stabilt samarbete på. De ideologiska klyftor som fick såväl Kristersson som Busch Thor att avvisa samröre med SD måste i så fall ha överbryggats. Om det vore fallet är det minsta man kan begära ett tydligt besked som förklarar varför omsvängningen i attityd har skett. Så länge det saknas är risken överhängande för den största förlusten av alla – en allvarlig urgröpning av väljarnas förtroende för politik och politiker. Och när tilliten minskar göds populismen.
