Kanske är det för att natten är så mörk i midvintertid som traditionen kring lucia ligger oss så varmt om hjärtat. Hon kommer med ljus i sin krona (med tillhörande pepparkakor och lussebullar) och lyser upp tillvaron. Fast snart kanske ingen lucia alls kommer, åtminstone om man får tro den våg av upprördhet som årligen sköljer över sociala medier vid den tid då natten går sina tunga fjät kring gård och stuva.
Mest upprörande verkar det vara att de allra yngsta, ett- till femåringarna, inte längre skulle få sin gudagivna rätt att sjunga om lusse lelle och sockerbagare.
Detta trots att läroplanen stipulerar överförande av värden, traditioner och historia. Nyheten om att en förskola i Mellansverige haft mage att ställa in firandet, oavsett skäl, tolkas som ett tecken på att invandrare i sin tur har mage att vägra ta seden dit de kommer.
Läs vidare: Högljudd lucia-debatt ett luftslott
Men är det verkligen så? Är den älskade traditionen att få välkomna den väna Lucia på tröskeln hotad?
Om det funnes ett oroväckande mönster att skolor och förskolor i allt högre grad undviker att uppmärksamma kristna högtider av något slags överängsligt och oombett hänsynstagande är det Dagens uppgift att lyfta den kristna trons självklara plats i samhälle och kulturarv.
Men om det inte är så, om det i stället är så att krafter spelar på svenskens starka känslor kring de få traditioner vi ändå håller heliga för att underblåsa kritik mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet, ja då är det Dagens plikt att avslöja det.
Enda sättet att ta reda på hur utbrett fenomenet med uteblivna stalledrängar och tärnor är bland förskolor är att fråga förskollärarna själva.
Läs också: Elisabeth Sandlund: Nytänkande om skola och religion
I en Facebookgrupp gjorde jag just detta och det visade sig att av de 1 400 förskollärare som svarade var det visserligen 400 som firade utan föräldrar men bara 12 ställde in luciafirandet helt. Flera av dessa ersatte i stället lussandet med vinterfest, julfirande eller adventssamling.
Givetvis är undersökningen inte vetenskaplig, men som spaning är den tydlig: Det finns inget utbrett fenomen med förskolor som motarbetar kristna traditioner. Att föräldrar kan tycka att det är sorgligt om de inte får se sina minstingar lussa är förståeligt. Men det är inte samma sak som att traditionen med vita särkar och skönsång i arla morgonstund är hotad.
Det fina i luciasången är att just lussandet som tradition brukar omfamnas av de som nyligen fått Sverige som sitt nya hemland.
De efterfrågar inte inställda luciatåg. Tvärtom.
Så varifrån kommer då alla protestbilder, kampanjer för lucia och mot svensk flathet och om att ta seden dit man kommer som ändå sprids som en löpeld? Troligtvis är svaret det mest uppenbara: från dem som önskar splittring, polarisering och att vår motvilja för människor av annat ursprung, annan etnicitet eller annan religion ska späs på. Och varför skulle kristna (eller någon alls) någonsin vilja ta del i något sådant?
Läs mer: Detta lär skolan ut om kristen tro
