Enkätundersökningar gjorde gällande att barn och ungdomar ansåg att människor och djur hade samma värde, samma rätt till liv. Docenten i etik, Gunnar Hillerdal och jag fick som uppgift att inför en fullsatt gymnasieaula ta upp och avhandla enkätresultaten. De gängse frågorna kom förstås på tal: Om huset brinner, skulle du rädda kattungen eller en 90-åring?
I den aulan hade kattungen störst chans att klara livhanken. Lite knepigare blev det om 90-åringen var exempelvis mormor eller farfar. Stämningen i salen glömmer man inte. Ointresset för åldrandet var högljutt.
[ Läs mer| Elisabeth Sandlund: Systemfel i äldreomsorgen måste prioriteras ]
I samma årtionde, på ett annat gymnasium, dristade jag mig att avbryta ett studentexamensförhör. Examinatorn drog upp ett scenario: Tio personer hade hamnat i havet. Alla höll på att drunkna. Och så berättade han vilka yrken och vilken ålder de hade som kämpade för sina liv. Från kajkanten insåg man att man enbart klarade av att rädda ett par tre stycken. Vilka skulle man då sikta in sig på? Och varför just dessa? Det var inte de “äldre och “sköra” som räddades från att drunkna.
Stämningen blev inte god i klassrummet när jag hov upp min röst och sa: Du står inför en studentklass och lär ut värderingar och människosyn som inte hör hemma i vår kulturkrets. Du är tydligen utilitarist, men enligt läroplanen ska du undervisa om en människosyn som är rotad i humanism och kristen etik.
Äldre ska inte ha det bra för att man byggt upp något, man ska ha det bra för att man är just människa.
— Alf Svensson
Värderingsdebatter har ofta fösts åt sidan eller flummats bort i den offentliga debatten. Människovärdet i vårt materialistiska samhälle är i förfärande omfattning ihopskruvat med vad individen kan prestera. Vår identitet fastnar i förvärvslivet. Därmed säger det sig självt att äldre som gjort sitt dagsverke lätt hamnar i marginalen. Man “faller för åldersstrecket”. Och den som inte fattar eller fattat att detta ofta medför en degradering av värde och värdighet är en dålig iakttagare.
När IVO nyligen presenterade sin utvärdering, ett förskräckande dokument, om hur äldre bemötts och behandlats kändes det som om ett stråk av ångest drog över riket. Men var rapporten så häpnadsväckande? Visste vi inte att vården av “våra äldre” släpat och släpar efter? Och hur skulle den då annat än försämras under en pandemi?
[ Läs mer: Årets opinionsbildare har kämpat för de äldre ]
“Våra äldre som byggt upp vårt samhälle ska ha det bra och tryggt”, brukar det heta. Jo, nog fattar man välmeningen. Men äldre ska inte ha det bra för att man byggt upp något, man ska ha det bra för att man är just människa. Med okränkbart värde!
Äldrevård och äldreomsorg handlar inte enbart om resurser. Det handlar om respekten för människovärdet! Och den insikten behöver få liv i hela samhället! I Prioriteringsutredningen (1992) enades alla ledamöter om att människovärdesprincipen skulle gälla. Det har den nog egentligen aldrig fått göra. Och för detta har vi alla ett ansvar. Alla!
