“Läs en bok på femton minuter”. “Studera tjugo nya ord till morgonkaffet”. Alla dessa slogans är reklam jag dagligen får för olika appar på telefonen. De ska få mig att lära mig så mycket som möjligt – med så lite ansträngning och tid som möjligt. Kunskap är makt, och när vi har hela världen i fickan blir det ännu lättare att äga den.
Jag är en slav för kunskapssamhället. Jag använder språkappar varje dag för att lära mig nya språk. Jag plöjer artiklar om de mest nischade frågorna och kan sitta och läsa på Wikipedia i timmar (allt för att upprätthålla mina mansplainer-tendenser).
Men i all kunskapshets saknas något ytterligare, kanske en skillnad mellan kunskap och vishet. Svenskan räcker inte till här men det kan jämföras med två grekiska begrepp: gnosis och sophia. Väldigt förenklat så är gnosis en viss form av kunskap medans sophia är visheten personifierad. Men framför allt är gnosis ordet som gett upphov till gnosticism, en av de äldsta heresierna i kristendomen.
[ Edel Irén Lappin: Den moderna sexismen är ett nutida påfund ]
För gnostikerna var strävan efter kunskap ett självändamål för att få tillgång till gudomliga hemligheter. Målet var att upphöja själen till högre nivåer i kunskapshierarkin (lite som att komma upp i högre nivåer i sin språkapp). De kristna kyrkofäderna predikade mot detta eftersom de ansåg att det ledde till stolthet och högmod.
Kristendomen förkunnar i stället ett ödmjukande av självet, att ge upp sig själv för något större. Det är här det andra begreppet blir intressant, sophia, denna visheten personifierad brukar identifieras med Guds ord som blev kött i Kristus.
Kyrkofäderna kritiserade den kunskap som bara göder självet, eller egot.
— Edel Irén Lappin
Kyrkofäderna kritiserade inte all sorts kunskap, utan den kunskapen som bara göder självet, eller egot. Problemet är alltså människans förhållande till kunskap snarare än kunskapen i sig. Augustinus skriver till exempel i Bekännelser (en bok som annars handlar om hans resa mot kunskap om Gud) att det finns kunskaper, eller vetenskaper, som – om de är det huvudsakliga målet för en människas liv – i stället kan leda henne bort ifrån Gud. Han skriver att det är meningslöst att ha kunskap om allt i hela världen om den kunskapen inte leder människan närmare Gud. Thomas av Aquino formulerade något liknande när han sa: “Det är bättre att kunna det minsta om det största än att kunna allt om det minsta.”
[ Edel Irén Lappin: Ibland är krig ett nödvändigt ont ]
Man kan ta med sig två saker ur deras resonemang. Det ena är att inställningen till kunskap för att upphöja sitt själv leder till stolthet och förfall. Det andra är att det finns en djupare kunskap, en vishet, en sophia, som i stället leder människan till något högre än henne själv – till Gud.
Lösningen är inte att sluta tillägna sig kunskap utan att söka en djupare kunskap, som också leder människan till det sanna, goda och sköna (även om jag vet hur lockande det är att rabbla all sin Wikipedia-kunskap på fest).
