Jag bävar för att bli gammal. Inte för att jag är överdrivet rädd för att åldras. Nej, jag har redan planer på att bli kulturtant med tillhörande medlemskap i varenda museums vänförening, skriva insändare till lokaltidningen undertecknade “Vän av ordning” och att promenera i sakta mak med min blivande man medan vi beklagar oss över dagens ungdom (något som vi redan övar på).
Nej, det som skrämmer mig är tanken på att förlora min individualitet. Även om jag vet att jag är jag oavsett ålder, så kommer jag att sluta vara det i samhällets ögon. I alla fall om äldre fortsätter att behandlas som de gör i dag. För det kommer ett skifte, när man har slutat förvärvsarbeta och alla spår av ens ursprungliga hårfärg är borta, då man inte längre ses som en myndig person.
I stället klumpas man ihop med alla andra i samma ålderskategori, trots att man inte har det minsta gemensamt. Det är som att bli placerad med de andra barnen vid barnbordet igen, med den betydande skillnaden att man faktiskt är vuxen och har varit det ett bra tag. Seså, lek nu barn!
Jag kommer att vara precis lika mycket Naomi vid 83 som jag är i dag, vid 33. Ni har blivit varnade.
— Naomi Abramowicz
Det blev smärtsamt uppenbart i början av coronapandemin när alla över 70 års ålder plötsligt blev “våra äldre” efter en livstid som sina egna. Och det fanns ingen ände på de goda råden till “våra äldre”, oavsett om de var intresserade av dem eller inte. Det blev legitimt att behandla vuxna människor som bångstyriga barn. Omtanken grundade sig säkerligen i välvilja, men tänk om man efter åtminstone 50 år som myndig har egna idéer om hur man vill leva sitt liv? Tänk om man är precis lika människa när man är 75 eller 85 som när man är 25 eller 45? Svindlande tanke.
[ Birger Thureson: Äldre är inte en börda ]
Ingen skulle komma på idén att ett gäng 80-talister, med olika bakgrund och vitt skilda yrken, skulle resonera likadant eller prioritera samma saker bara för att de tillhör samma generation. Men när man når en viss ålder betraktas man inte längre som en egen person med en egen vilja. Ens livserfarenheter slutar att räknas.
Än värre kan det bli när man inte längre kan bo hemma och får allt mindre att säga till om. När ett helt liv ska packas ihop och rymmas på några få kvadrat på ett äldreboende. Vid det laget får man bara be för att ens dryckespreferenser inte råkar gå på tvärs med kommunens miljömål och att man inte utsätts för någon käck satsning på äldres folkhälsa så att efterrätten ryker.
[ Ardalan Shekarabi: Kyrkor viktiga för att bryta ålderismen ]
Jag kan redan nu lova att det inte kommer bli någon hejd på insändarna till lokaltidningen från “Vän av ordning” om jag förvägras efterrätt på mitt framtida äldreboende av omsorg om mina kolesterolvärden. För jag kommer att vara precis lika mycket Naomi vid 83 som jag är i dag, vid 33. Ni har blivit varnade.
[ Niklas Piensoho: Svensk åldersnoja kan kopplas till sekularism ]
