Jag sitter på bussen mot Gottsunda efter en härlig kväll med mina kompisar. Nattmörker, gatubelysning och airpods i öronen. Poetiska verser, sårbara texter och tunga beats skapar hiphop i mina öron. Musik som definierat mycket av den jag är. Redan innan tonåren blev detta en fascination och jag blev indragen i världen av hiphop. Det som började med att jag tyckte om musiken och kulturen blev till en livsomvälvande resa.
Precis som många unga i dag blev jag taggad av att se mina kompisar komma till tro och få sprida evangeliet; av att få vara ett ljus och salt i en värld av mörker och förruttnelse. På läger efter läger såg jag Gud verka, och det ville jag visa i vardagen. Vardagen gjorde det dock svårare.
När jag mötte människor med en helt annan världsbild, helt andra erfarenheter och värderingar blev det en krock. Det var som om det fanns ett liv med Gud och ett annat utan Gud. I hjärtat hade jag en övertygelse och en längtan men att omsätta dessa i vardagen var en enorm utmaning.
Tvivel och frågor var vad jag mötte om jag berättade om Jesus. I samma veva ville jag ju inte bara bli accepterad utan även inkluderad av mina vänner. Inte bara en i klassen utan en i gänget. För att nå den ”nivån” i det svåra sociala spel som finns på svensk skola i dag kan det tyvärr krävas att man tvingas kompromissa med sin tro. Helt plötsligt sätts livet med Jesus på prov och det är inte problemfritt.
Jag gjorde så mycket för att vara människor till lags.
— Andreas Häger
Hur ska man navigera då? Ska man göra vad kompisarna eller vad Gud säger? På bussen på väg hem så lyssnar jag på min favoritartist, Lecrae Moore. I hans bok ”Unashamed” tar han med ett av sina bästa citat: ”If you live for people’s acceptance, you’ll die from their rejection” (om du lever för människors acceptans kommer du dö av deras förkastelse).
I mitt undermedvetna trodde jag att jag inte levde med människofruktan. Med Moores budskap slog sanningen ned som en bomb och jag insåg att jag hade fel. Jag gjorde ju så mycket för att vara människor till lags.
Oavsett vad vi människor gör lever vi ofta i det ena diket eller det andra. Där har vi ett val att göra. Vilket dike ska vi vara i? Det är så svårt att vara i ”mitten”. Lecrae pekar också på budskapet från Rom 1:16: Att inte skämmas för evangeliet för det är en Guds kraft som räddar. När jag insåg det förstod jag att det är, trots allt, bättre att leva efter den bekräftelse Gud ger och inte det människor ger. Att hellre se till det Gud säger än det människor säger. Att följa den väg och identitet som inte skiftar beroende på humör eller dag utan är beständig genom allt.
Med Lecraes musik i hörlurarna på bussen tackar jag Gud för att Han alltid accepterar mig, vad än alla andra säger.
