Det är sommar och för mig och familjen stundar några veckor på Möja, en ö i Stockholms skärgård som också har en liten träkyrka från 1700-talet.
Många kyrkor längs Sveriges långa kuster har en skeppsmodell – ett votivskepp – hängande i taket. Möjas skepp var så fint att det flyttats till Historiska museet – det är en kopia som nu hänger i taket. Den är också fin.
Votivskeppen är fysiska föremål som påminner om livsvillkoren längs kusten, om havet som både tar och ger liv. Nåden att få fångst och kunna mätta familjen, skräcken för att gå igenom isen eller att vara ombord när skutan går i kvav.
Vi människor är som bekant enkla varelser och vi kan behöva fysiska föremål som hjälp för bön och hågkomst. Votivskepp, gravstenar och radband är exempel på det.
Jag kommer att tänka på votivskeppet på Möja när jag ser en tweet från förra ärkebiskopen Antje Jackelén. Hon twittrar från sin uppväxtstad i Tyskland där hon har hittat ett minnesmärke. Det består av två delar: något som liknar en gravsten och bakom den en platta av rostande järn. Inskriptionen på stenen lyder i översättning (om min skoltyska håller) “För att minnas de döda i coronapandemin”. Järnplattan är genomborrad av silhuetten av ett coronavirus med de välbekanta utskotten.
Detta minnesmärke för dem som dog i pandemin finns i staden där jag växte upp. #minnas #pandemin #eftertanke pic.twitter.com/9yphtReWbo
— Antje Jackelén (@BiskopAntje) June 13, 2023
Jag tror att vi behöver minnesmärken tillägnade pandemin och dess offer också i Sverige. Ingen av oss är oberörda av det som skedde; alla har vi minnen av skräcken, tristessen och sorgen efter de döda.
Minnena är av många sorter. Hjältarna i sjukvården och äldreomsorgen som kämpade för att ge en värdig vård. Tegnells dagliga presskonferenser. Gudstjänster framför skärmen, vecka efter vecka. Alla som gick bort och den förtvivlade bristen på riktiga avsked vid dödsbäddarna.
Vi har alla behov att sörja och minnas.
— Joel Stade
Pandemin fick ingen tydlig avslutning. Samhällets kollektiva hantering handlade om politiskt ansvarsutkrävande. Men politiken är inte rätt plats för sorg och bön. Det spelar ingen roll vad vi tyckte om munskydd i kollektivtrafiken, om vi älskade eller hatade “den svenska strategin” och vem som var för och vem som var emot öppna skolor — vi har alla behov att sörja och minnas.
[ Elisabeth Sandlund: Mycket att lära inför nästa kris ]
Coronakommissionen presenterade sin rapport dagen efter att Putin inledde sitt förnyade angrepp på Ukraina. En ny katastrof tog vid och pandemin försvann ur medias rapportering.
Låt oss resa minnesmärken över de som avled – platser att samlas vid för oss som överlevde. Det finns individuella gravar att gå till, men pandemin var både många individuella öden och ett skeende vi upplevde tillsammans.
Folket på Möja hängde upp ett skepp i sin kyrka för att ständigt påminnas om erfarenheten av livet vid det oberäkneliga havet. Vi behöver göra något liknande för att minnas det vi gick igenom.
[ Fredrik Wenell: Coronakommissionen slår fast kyrkornas betydelse i kriser ]
