Det är många som försöker, men det är näst intill oundvikligt. Det där dramatiska klockslaget inställer sig den 31 december varje år och uppmanar, ja uppfordrar oss vare sig vi vill eller inte, att reflektera. Vi tvingas summera. Kanske rannsaka. Sedan påbörjas det nya året och sekundvisaren anmodar oss plötsligt att blicka framåt.
2019 blev ett år då det politiska landskapet speglade symptomen för den tid vi lever i. Allt fler retoriska fiender men samtidigt allt färre ledare som ritar upp en karta att orientera efter. Parallellt med detta har något annat spirat, vi är många som sett tecknen: fördjupade ideologiska debatter, samtal om kristna värden – och så smyger sig, sakta men säkert, de så ofta glömda stororden in i samtalen: synd och försoning, skuld och nåd.
Plötsligt blir dimensionen en annan. Orden står för något annat än de lite för ofta använda ”skam”, ”hat”, ”ångest” och ”oro”. Det är i stället ord med betydelse för vår existentiella grund. Nu handlar det inte länge bara om definitionsfrågor, utan orden för oss närmare verkligheten i våra egna liv. Ja, i alla människors liv – och även i den tillvaro vi har tillsammans och kallar samhället.
Varje år strax efter jul publicerar Institutet för språk och folkminnen den så kallade nyordslistan. Den alternativa skulle kunna vara dessa glömda storord som på nytt får liv igen: Synd, Nåd, Förlåtelse och Rättfärdighet. De är förstås många fler men vi börjar med dessa fyra.
Kan 2020 få bli ett år där de verkliga ledarna, ja där vi alla, strävar efter att karaktäriseras av dessa ord och också hjälper dem att få innebörd?
Trots allt verkar det som om något händer kring begreppet ”synd”. Som om vi under 2000-talet fått nya insikter om vårt personliga ansvar. Att det finns ett samband mellan våra tankar, val och handlande å ena sidan och hur vi mår å den andra.
Syndens lön är döden, säger Bibeln. Det är för hårt och för dömande, har vi länge svarat. Men den psykologiska insikt som låg i Jesu möte med "synderskan" finns i den andra delen av vad han sa till henne: "Gå och synda inte mer". Många vill inte höra den meningen. Den ställer individuella krav på oss. Trots att meningen anvisar en terapeutisk väg att motverka ångesten och trots att vi mänskligt lärt oss att skuldavlösning inte bara läker själen utan också kroppen.
”Jag älskar dig, jag älskar dig för evigt. För i mina ögon är du värdefull.” Orden är påven Franciscus och kommer från hans mässa under julen som handlade om sammankopplingen mellan ”nåd” och kärlek och hur alla är älskade. Men också att det är vi som måste leva våra liv i kärlek till andra. Inte kärlek som uppfyllandet av lagar eller regler som gärningar utan villkoret för nåden handlar om en tro som skapar kärlek och en ny vilja. Viljan att inte längre vara relationslös. Varken utan relation till Gud eller andra.
Året som gått präglades också av politiska debatter om flyktingar, migration och integration. Ibland har de politiska striderna dragit rakt genom kyrkorna och lämnat ett bränt landskap efter sig. Ändå skall ju kyrkan vara en fridens boning. "Se hur de älskar varandra", skulle ju vara tecknet. Kan människor säga det om oss som trons folk, förundras över gemenskapen, smittas av den solidaritet och kärlek de ser, känna kraften i gudsglädjen? I många ord har vi värderat och kanske sårat varandra i stället. Här måste "förlåtelse" få utrymme.
Vi lever i en tid där orättfärdigheten tär djupt inte bara på samhällen, utan också på vår egen förmåga att alls förstå vad som sker. Och vi pekar lätt ut brister hos andra. Men strävan efter "rättfärdighet" handlar om karaktär och om moral, att övervinna våra egna svagheter – inte bara för att det gagnar oss själva utan för att kunna tjäna andra.
”Vi bör inte vänta tills våra grannar gör gott mot oss innan vi gör det mot dem”, fortsätter påven Franciscus sitt jultal (fritt översatt). ”Vi bör inte vänta på att andra ska respektera oss innan vi tjänar dem. Låt oss börja med oss själva. Detta är vad det betyder att acceptera nådens gåva”.
Katolik eller ej, bättre råd kan vi knappast få inför det nya året.
