Moderaterna ångrar att de klippte bandet till kyrkopolitiken. Partiledningen vill nu att man ser över hur moderata intressen kan tillgodoses i kyrkopolitiken. Var inte beslutet att lämna mer principiellt än så? Räcker det att Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna går framåt i kyrkovalen för att principen ska omvärderas? Nämligen den självklara hållningen att Svenska kyrkan inte ska styras partipolitiskt.
Varför skulle moderata intressen tillgodoses i kyrkan? Det är lika absurt som att tillgodose socialdemokratiska, centerpartistiska eller sverigedemokratiska intressen i Svenska kyrkan.
Debatten som förts i Aftonbladet mellan ärkebiskop Antje Jackelén och partiledaren Jimmie Åkesson visar tydligt att Svenska kyrkan fortfarande, trots att hon inte längre är en statskyrka, behöver hantera partipolitik i sina inre strukturer.
Bakgrunden till replikskiftet är Sveriges kristna råds öppna brev till samtliga partiledare. I brevet uttrycktes oro för stängda gränser och för att inte leva upp till asylrätten. Det fick Åkesson att ta till pennan: "Sveriges kristna råd går utanför sin roll", menade han och beskrev Svenska kyrkan som vänsterliberal opinionsbildare. Detta får ärkebiskopen att svara: Kyrkan blir inte vänsterliberal bara för att hon "inte låter sig inordnas ert svensk-nationalistiska projekt". Kyrkan fattar teologiska beslut, efter bibelstudier och bön, skriver Jackelén. Svaret är rätt och riktig, och det är motiverat att ta till stora pennan.
Men Svenska kyrkans utmaning kan inte reduceras till SD, deras intåg i kyrkopolitiken är bara ett symptom som visar på strukturfel. Kyrkans utgångspunkt behöver vara obunden och fri: Fri att följa sin Herre och frälsare varhelst Han rör sig i tid och rum.
Se också TV: Reaktioner på M-förslag att återvända till kyrkopolitiken
Partipolitik har lika lite i kyrkorummen att göra som i kyrkans inre demokratiska processerna. Bara det faktum att Åkessons medförfattare i Aftonbladet debatt är partibrodern Aron Emilsson, ledamot i Svenska kyrkans kyrkostyrelse, visar övertydligt på problemen med en kvarvarande reststruktur från den sedan länge lämnade och i teorin övergivna statskyrkan.
Det är själva utgångspunkten som är fel: Att det är politiska partier med en på förhand given ideologisk färgad agenda som nominerar sina förtroendevalda. För vad händer när det egna partiets politik hamnar i konflikt med kyrkans politik?
Jodå, kyrkan är politisk och måste vara det. Den agerar som en kropp: påtagligt och samlat, som en central civilsamhällesaktör, driven av att förkunna evangeliet om Jesus Kristus genom ord och handling. En kyrka som söker Jesu politik kommer omöjligt värdera alla frågor i linje med ett parti i Sveriges riksdag. Och då måste ledamöterna ha civilkurage att välja Jesus före partiet. Varje gång.
