Efter det 131 dagar långa regeringskaoset har Sverige en regering. Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet ska regera efter en överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna, vars kraftigt liberala innehåll har skapat förvåning från både höger och vänster.
Johan Norberg, liberal debattör, skriver i Aftonbladet (den 15 januari) att det är Stefan Löfven som blir stödhjul åt Annie Lööf, inte tvärtom.
Överenskommelsen innebär mer marknadsliberalism än vad Moderaterna tidigare orkat med, skriver Norberg.
Och det är just här som det skaver och visar på en tondövhet. Utöver liberala reformer har det övergripande syftet för S, MP, C, L varit att mota den växande högerpopulismen och nationalismen. I ett kortsiktigt perspektiv kan det se ut som en seger, men som överenskommelsen är utformad är risken stor att den kortsiktiga vinsten förvandlas till en långsiktig förlust.
För som Torbjörn Nilsson skriver i en utmärkt analys i Expressen (den 17 januari) saknas det en gemensam analys om orsakerna varför nationalismen växer, och därför vet partierna inte heller hur de ska rå på den. Nilsson nämner fyra skäl: migrationsströmmar, religiösa föreställningar, medielandskapet och materiell klyftor.
Låt oss stanna vid det sista: Människors upplevelse att ett sammanhållet samhälle och ekonomisk trygghet har offrats för den individuella friheten.
I socialdemokratiska Katalys valanalys 2018 – varför S gjorde sitt sämsta val någonsin? – skriver man att kärnväljare, LO-medlemmar, arbetare, arbetslösa och sjukskrivna, har gått till SD. Ett resultat av nyliberal ekonomisk politik i över trettio år som lett till växande klyftor och en urholkad välfärd.
LO gör en liknande analys i forskningsrapporten ”Ojämlikhet och radikala högerpartier” författad av sociologerna Johanna Palm och Jens Rydgren: Högerpopulismen växer ju större ojämlikhet människor upplever i ett samhälle, hävdar de.
Givet dessa båda S-märkta analyser är det anmärkningsvärt att Löfven blir kapten på Lööfs nyliberala reformskuta med slopad värnskatt, minskad marginalskatt, trippelrut och sänkt a-kassa. Ett problem med flera av dessa reformer är att de äter upp utrymmet för annat. En fördelningspolitik i klassisk socialdemokratisk anda verkar lämpa sig bättre för att mota populism än nyliberalism. Ebba Busch Thor är inne på en sådan linje i Agenda (den 13 januari) när hon säger att KD inte prioriterar skattesänkningar för höginkomsttagare före sjukvård.
Det liberala svaret blir som alltid: det är bättre att alla får det bättre än att ingen får det bättre.
Priset man får betala är ökade klyftor. Men det är ett axiom som behöver problematiseras.
För när når man gränsen att det inte alls är bättre att alla får det bättre, om det samtidigt skapar oanständigt stora klyftor, samhället dras isär och resultatet blir segregation och kriminalitet?
Och det räcker inte att ropa på fler poliser och stängda gränserna. Inte heller Vänsterpartiets gratis busskort på sommaren för barn förslår. Det behövs mer än så, också de förslagen visar på en tunn analys. Plåster och salva botar inte en märgskada.
Det behövs politiskt mod för en kraftfull blocköverskridande reformagenda som sätter allmännyttan före de egna intressena.
