Tecknen har funnits länge nu – tecknen i tiden, alltså, inte de i skyn. Men astrologi, medium och spåkvinnor är på väg tillbaka: Hedendomen gör comeback.
Podduon Alex & Sigge, ofta tidiga med att identifiera trender, har suckat över det länge. Över hur deras hustrur – moderna innerstadskvinnor – litar på ett medium och ringer personer som menar sig vara synska när de förlorat en nyckelknippa.
Nyligen fångade Dagens Nyheter upp rörelsen i en artikel där journalisten Sara Martinsson funderar på varför hon, ”en högutbildad människa i yngre medelåldern med i övrigt mycket skral förankring i tro och andlighet”, börjat ta till sig råd från astrologin (den 2 januari).
Detta sänder chockvågor genom moderniteten, för det var inte så här det var tänkt. Prognosen var att det moderna skulle tränga undan all religion. Kristendomen skulle ersättas av rationalitet, vetenskapstro och ateism – inte av tro på magi, andar och naturväsen.
Men ateismen verkar vara mer onaturlig för människan än det övernaturliga.
Den amerikanske sociologen Rodney Stark såg mönstret i sin bok "The triumph of faith" från 2015. Avkristnandet av Europa har inte lett till ateism, hävdar han, utan till just en växande nyhedendom. Och han pekar på Sverige som ett särskilt tydligt exempel.
Det här tvingar oss att förstå historien på ett nytt sätt. Sekulariseringsteorierna beskrev utvecklingen i väst som en trappa i tre steg: först magisk hedendom – grekiska gudar och asatro i norr – därefter traditionell kristendom, slutligen vetenskapstro. Men att hedendom ökar när kristendomen går tillbaka pekar snarare på att Europas historia ska förstås som en kamp mellan två religionsformer: kristendom och hedendom.
Skillnaden mellan dem är att kristendomen – liksom judendom och islam – förstår det gudomliga som transcendent. Det vill säga: Gud finns bortom och utanför denna värld, men griper in i den av nåd och kärlek till skapelsen. Det finns alltså en grundläggande skillnad mellan Gud och skapelsen, och den skillnaden garanterar också att Gud aldrig kan manipuleras eller kontrolleras av människan. Dessutom: eftersom människans mål är gemenskap med Gud innebär det att den slutgiltiga lyckan ligger på andra sidan evigheten, och inte enbart här på jorden.
Hedniska trossystem placerar i stället det gudomliga helt i den här världen i form av andar, krafter eller gudaväsen. Religionen blir då en metod för att kohandla med dessa krafter i syfte att få någon form av välsignelse: materiell eller själslig.
Naturligtvis finns en rad gränsfenomen, och de två formerna har också en del likheter. Men i grund och botten finns denna avgörande skillnad: är Gud enbart och i grunden en del av världen – eller håller Gud hela världen i sin hand?
Nyhedendomen representerar en utmaning för kyrkorna av två skäl. Dels tilltalar den människans eviga längtan efter säkerhet och välgång, dels är den perfekt anpassad till individualistisk konsumism. För den kommer inte till oss i form av ett filosofiskt system, utan som andliga tjänster som vi kan köpa beroende på hur just våra önskemål ser ut.
I kyrkan finns naturligtvis också möjlighet att be om allt från beskydd till mirakler – men detta är inte det yttersta.
I centrum av den kristna tron står korset, som en påminnelse om att vägen ibland leder dit vi inte vill. Men också uppståndelsen, som pekar på att denna världens makter inte har det sista ordet.
Ross Douthat, kolumnist i New York Times, har noterat att den nyhedniska trenden i USA börjar prägla kyrkorna (12/12-2018). Ett uttryck är framgångsteologin, med sin tendens att sätta våra egna behov främst. Denna hotar också ständigt att smyga sig in i en optimistiskt lagd, samtidsanpassad svensk frikyrklighet. Ett annat tecken är den urvattnade, terapeutiska kristendomsform som gör det inre välmåendet till det högsta goda.
Båda förkunnar en kristendom utan kors, och reducerar i praktiken Gud till en kosmisk butler: en ande som ska rycka ut till vår tjänst närhelst vi gnider på lampan. Ett tamt lejon, inte ett vilt, som C S Lewis skulle ha sagt.
