Sofia Tunebro, Helena Myrstener och jag är överens om mycket. Till exempel att hbtq-personer ska känna sig välkomna till och respekterade i kyrkan. Säkert sörjer de också, precis som jag, det förakt som sexuella minoriteter mött, och ännu, möter i kyrkan.
Det är inte det den här diskussionen gäller.
Diskussionen handlar om det lämpliga i att hänga upp en bild med gnostiskt motiv i en kyrka. I tavlan ”Paradiset” har ormen formen av en transsexuell kvinna. Som jag ser det är budskapet antingen att ormen (djävulen) är god, eller att transsexuella är djävlar. Ingen av dessa tolkningar är särskilt bra. Eller kristna.
I sin replik hävdar Tunebo och Myrstener två saker: att det är en framtidsvision snarare än en bild av Eden, samt att det inte är en altartavla. Det första rimmar inte med hur tavlan presenterats tidigare, särskilt att man betonat att Cranachs målningar av Adam och Eva är förlaga. De finns också många ikonografiska paralleller till Eden – ormen, äpplen, träd, trädgård – vilket drar betraktarens tankar hit.
Vidare har bilden presenterats som altartavla, inte bara i medierna utan även av till exempel Myrstener på hennes Facebook-sida, där hon skriver om invigningen av ”hbtq-altartavlan Paradiset”. Även om detta är en detalj, för jag håller med kyrkoherde Per Svensson om att den inte är lämplig i kyrkorummet, är det märkligt att man nu förnekar det.
Jag noterar med förvåning att det finns en iver att göra det här till en diskussion till om man är för eller mot hbtq-personer. Som om lackmustestet för detta är att man i allt delar Elisabeth Ohlssons teologi. Att på detta sätt utnyttja sexuella minoriteter som tillhygge för en helt annan fråga är intellektuellt ohederligt och moraliskt tvivelaktigt.
Läs också Hbtq-tavlan Paradiset är en hyllning till kärlek, sexualitet och omsorg
