Jag kan inte påstå att det var så särskilt roligt. Min väns ord stang som pilar. Hon hade siktat väl och träffade rätt in i hjärtat. Hon hade rätt. Så oerhört jobbigt rätt i allt hon sa. Men orden kom inte från en dömande, hård och kärlekslös person. Jag visste att hennes vänskap var äkta och att hon inte, trots det hon just sagt, skulle överge mig ensam och sårad. Och det gjorde hela skillnaden.
För tillrättavisning, detta i svensk kontext så avskydda ord, kan visserligen inledningsvis smärta, men när den ges utifrån kärlek är det en övergående smärta som leder till något gott.
Att i kärlek visa någon till rätta, särskilt när fortsatt resa utmed farlig väg riskerar att leda till katastrof, är inte av ondo.
— Frida Park
En synonymordlista visar vilka negativa konnotationer ordet “tillrättavisning” fått: förebråelser, bannor, minnesbeta, straffpredikan. Och ändå: att i kärlek visa någon till rätta, särskilt när fortsatt resa utmed farlig väg riskerar att leda till katastrof, är inte av ondo. Det kan vara omtanke i dess renaste form.
[ Alf B Svensson: Jag övar på att ta kritik från min fru ]
Jag skriver “kan vara” med flit. För exakt samma ord har alltför ofta använts för att utifrån själviska motiv utöva manipulation: “jag säger det här i kärlek”, eller klätt i andliga termer: “den Gud älskar agar Han”. Men kärleken förminskar aldrig. Förlöjligar aldrig. Osynliggör aldrig. Skammar aldrig. Tar aldrig en persons värdighet ifrån henne. Då talar vi om härskartekniker.
Den som utövar sådant drivs av helt andra motiv än kärleksfull tillrättavisning. Det har jag också upplevt, alldeles för många gånger. Ingen ska behöva utstå sådant, särskilt inte i kristna sammanhang.
Men det är samtidigt sant att vi i dag verkar ha odlat en samhällskultur där vi skyr saklig kritik så till den milda grad att vi har svårt att utstå när någon bemöter våra ibland ogenomtänkta argument med logik och sunt förnuft. Bara ordet “kritik” kan få vissa att sparka bakut. Lärare får inte använda rödpenna för att rätta fel och ogenomtänkta och ogrundade inlägg i sociala medier kan svårligen bemötas utan att någon blir högeligen kränkt.
[ Isebel - en unken härskarteknik ända sedan gamla testamentets dagar ]
Det måste finnas en sund medelväg mellan att underkasta sig ett osunt ledarskap med grumliga motiv och att halsstarrigt konsekvent vägra lyssna till någon annan. Detta kräver övning. Både i att ge och ta kritik. Om vi ensidigt övar oss i, med benäget bistånd av allehanda underhållningsprogram som går ut på att kritisera unga personer som lagar mat eller sjunger på scen, att hitta fel hos andra går vi miste om avgörande erfarenheter som skapar nödvändig livskunskap.
Den avgörande ingrediensen är trygghet. Den som är trygg i sig själv och vet att den är älskad förmår att både sätta viktiga gränser gentemot förminskande påhopp och välkomna kärleksfull korrigering. Vad skapar då trygghet? Kärlek.
