Vi människor kan få för oss att vi är rationella, att vi systematiskt söker kunskap innan vi bestämmer oss för vilken ståndpunkt vi ska inta. Visst går det till så ibland och visst kan man önska att det skulle ske oftare. Men jag tänker att vi i stor utsträckning styrs av de exempel vi stöter på, i vårt dagliga liv eller i medierna.
Det är både bra och dåligt. Bra, därför att egna erfarenheter ger kött och blod till vår hållning och hjälper oss att stå stadigt när vi uttalar oss. Dåligt, eftersom all så kallad anekdotisk bevisföring kan göra att vi hamnar snett om vi får för oss att alla människor eller företeelser av ett visst slag kan dras över en och samma kam.
[ Kristna folkhögskolor gör stor insats för integrationen ]
Den främlingsfientlighet som tar sig så många och obehagliga uttryck kan inte kontras med annat än positiva berättelser.
— Elisabeth Sandlund
Sällan blir detta mer tydligt än när frågor om migration och integration diskuteras. Det råder ingen brist på dåliga exempel att använda som grund för en negativ hållning, och de kan dessutom få ytterligare påspädning av statistik. Men det finns faktiskt ännu fler goda exempel, berättelser om människor som ibland mot alla odds hittat en plats i det svenska samhället.
Vad överväger – de goda eller de dåliga exemplen? Den som har grundinställningen att det är ett allvarligt samhällsproblem att en så stor del av Sveriges befolkning är av utländskt ursprung retar sig sannolikt på när exempel på lyckad integration lyfts fram och vill se dem som undantag från en dyster regel.
[ Elisabeth Sandlund: En mänsklig potential som Sverige måste ta vara på ]
Själv tänker jag tvärtom. Vi ska inte vara blåögda, tvärtom medvetna om det gigantiska misslyckande som svensk integrationspolitik de senaste decennierna utgör. Men den främlingsfientlighet som tar sig så många och obehagliga uttryck kan inte kontras med annat än positiva berättelser, sådana som går att mäta i siffror men än mer sådana som handlar om levande människor.
Jag undrar till exempel hur det har gått för den unga somaliska mamman som kom inrusande i väntrummet till vårdcentralen i ett av våra utanförskapsområden för några år sedan. Hennes lille son hade ramlat och slagit huvudet och hon ville absolut att en doktor skulle titta på honom. Personalen försökte förklara att hon måste boka tid på nätet men föll till föga inför hennes förtvivlan och bad henne vänta tills en läkare blev ledig. Hon lugnade sig och inledde ett samtal på knackig men begriplig svenska. Hon berättade att hon inte hunnit så långt på SFI innan pojken föddes men att hon skulle börja plugga igen så fort han fick börja förskolan. “Jag lära svenska. Bli undersköterska sen. Behövs i Sverige.” Hennes stora bekymmer var att hon inte hade någon att träna språket med under mammaledigheten. Det var därför hon tog chansen där i väntrummet. Och när jag tipsade henne om att gå till biblioteket, låna barnböcker på svenska och läsa högt för lille Ahmed så föll hon mig nästan om halsen.
