För lite mer än en vecka sedan var det partiledardebatt i Sveriges Television och det är tydligt att valrörelsen inför nästa år är i gång.
Det är ingen hemlighet att svensk politik är splittrad. Det finns koalitioner och samarbeten åt höger och vänster, på kors och tvärs, men trots det verkar inte de största reformerna komma på plats på områden som till exempel vård, skola och omsorg eftersom det inte finns tillräckligt stor enhet och motsättningarna är stora.
[ Partiledare hyllade kyrkornas bidrag under pandemin ]
Valresultatet 2018 visade att cirka 40 procent av dem som röstade gjorde det på de tidigare allianspartierna M, L, C och KD och lika många på partierna till vänster, det vill säga S, MP och V. Och så 17,53 procent på Sverigedemokraterna. Det är tydligt att Sveriges befolkning ser olika på vad som behövs framåt.
Det jag letar efter är vem som parallellt med det sakpolitiska arbetet fokuserar på att kunna leda hela landet och överbrygga klyftorna.
— Felicia Ferreira
Vi som är journalister ska akta oss för att ta någon som helst politisk ställning. Men jag medger att det jag letar efter när jag ser partiledardebatter, läser debattartiklar eller följer arbetet i riksdagen i andra kanaler, är vem eller vilka som parallellt med det sakpolitiska arbetet fokuserar på att kunna leda hela landet och överbrygga klyftorna.
[ Felicia Ferreira: Medberoendet premierades av kyrkan ]
Tittar vi på det stora landet i väst, USA, ser vi ett av de värsta skräckexemplen på söndring, splittring och vad det kan leda till i vår tid. De senaste valen har delat landet på mitten. Men inför valet 2020 kunde en attitydförändring skönjas hos väljarna. Enligt undersökningsinstitutet Pew Research ville 86 procent av Trump-väljarna och 89 procent av Bidens supportrar att den presidentkandidat som vann, oavsett politisk tillhörighet, skulle fokusera på alla amerikaners behov och vara en president för hela folket även om det skulle innebära att göra en del av de egna väljarna besvikna.
President Joe Biden som gick segrande ur valet tog också fasta på detta och har i alla fall i sin retorik, det återstår att se hur det blir i praktiken, betonat att “jag ska arbeta lika hårt för dem som inte röstade på mig som för dem som gjorde det”.
[ Gustav Fridolin: Glöm inte vägen fram till allmän rösträtt ]
Olika åsikter och ideologiska utgångspunkter är i botten något bra. Alternativet skulle vara att det finns allt för många röster som tystas eller kvävs som vi också ser många exempel på runt om i vår värld.
Men för denna nya polariserade tid som växt fram krävs nya typer av ledare som inte bara fokuserar på att göra skillnaderna i sakfrågor mellan partier tydliga för sina egna väljare men som också har ett budskap till de väljare som inte står på ens sida. Vem antar den utmaningen?
Än så länge finns det tyvärr ingen solklar vinnare. Men den eller de som tar fasta på att arbeta minst lika hårt för den delen av befolkningen vars röster man inte har, de ska få min röst i nästa val.
[ Felicia Ferreira: Finns det en plats för kvinnor i kyrkan utanför lovsången? ]
