I en läsvärd och klok gästkrönika på denna plats (30/10) skriver Eleonore Gustafsson om behovet i frikyrkan av mer av ordet “vi” och mindre av ordet “jag”. Om det hela tiden handlar om vars och ens individuella bekännelse finns det ingen kollektiv tro att bli inkluderad och buren av, påpekar hon, och betonar att det gäller alldeles särskilt i krissituationer. Hon jämför tilltalet i frikyrkorna med det hos katoliker och i Svenska kyrkan där den apostoliska trosbekännelsen, “vi tror på …, vi tror ock på …” ljuder varje söndag.
Som svenskkyrklig är det lätt att hålla med. Vi behöver påminna oss styrkan i de gamla beprövade men outslitliga orden i högmässans liturgi, inte minst de fraser som gör tydligt att vi är många i trons bärarlag. I min kyrka förstärker liturgen ofta just den aspekten genom att uppmana församlingen: “Låt oss nu, tillsammans med kristna över hela världen, bekänna vår tro.”
[ Eleonore Gustafsson: Falskt att karismatik och liturgi inte går att kombinera ]
Ibland används bilden av ett paraply för att förklara vilken funktion trosbekännelsen har. Den finns där som något att ta skydd under alla dagar i livet, också de när min egen tro vacklar och svajar. Att jag själv vid ett visst tillfälle inte klarar att stå för några – eller alla – formuleringar förminskar inte trons sanning eftersom det är miljontals andra kristna som ger röst åt den gemensamma tron tills jag är åter på banan igen.
Vilken nåd att vara innesluten i ett “vi”!
— Elisabeth Sandlund
Själv har jag en speciell relation till trosbekännelsen. När jag som 16-åring förklarade för prästen att jag inte kunde konfirmeras, inte därför att jag var orolig för förhöret utan därför att jag inte trodde på Gud och därför inte kunde läsa med i trosbekännelsen och ta emot nattvarden, hade han en lösning: “Då är Elisabeth tyst när vi kommer till de punkter Elisabeth inte tror på. Då är det inte någon som märker något.” Möjligen var det paraplymetaforen som föresvävade honom, men mer sannolikt såg han det som en praktisk lösning som skulle rädda ansiktet på samtliga inblandade.
Det tog 32 år tills jag för första gången med min mun och i mitt hjärta kunde bekänna min kristen tro på riktigt. Och nu får jag göra det varje söndag, tillsammans med alla andra, i min egen kyrka och i oräkneliga andra kyrkor. Vilken nåd att vara innesluten i ett “vi”!
[ Fredrik Wenell: Ekumenik innebär respektfullt möte mellan kristna som inte är överens ]
Men medaljen har som vanligt en baksida. I de kristna sammanhang där “vi:et” betonas starkt finns det alltid en risk att “jag:et” hamnar på undantag, att det handlar så mycket om kyrkans gemensamma tro att den egna relationen till den levande Guden bleknar bort och förefaller oväsentlig. Här är det frikyrkan som har något att lära ut. Att “vi:et” får den plats det förtjänar står inte i motsatsställning till behovet av personlig överlåtelse, inte som en engångshändelse utan som en pågående process utan ände. Tvärtom är det två aspekter på tron som förstärker varandra.
