Ledarkrönika

I detta visade sig Carl-Erik Sahlbergs riktiga storhet

Nu får han bli begravd som han ville, i Afrikas röda jord

– Vi måste tala om hoppet, om evighetshoppet. Det finns det som är värre för ett Guds barn än att få gå hem till Jesus.
Carl-Erik Sahlbergs ord under panelsamtalet i S:ta Clara kyrka i augusti träffade rakt in i hjärtat. “Han talar om sig själv, om det som väntar honom inom kort”, tänkte jag, och kom nästan av mig i modererandet.

Varje år efter att han flyttat till Tanzania besökte Carl-Erik Sverige minst en gång. Han predikade i sin gamla kyrka, han reste runt i landet, han samtalade med sina vänner och tidigare medarbetare. Sommaren 2021 var inget undantag, även om hans Sverigeresa blev fördröjd på grund av att han tvingades till en sjukhusvistelse.

Det var en tärd, avmagrad, blek Carl-Erik som predikade i S:ta Clara, intervjuade biskop Johan Dalman, ledde samtalen med företrädare för en rad svenskkyrkliga organisationer inom ramen för nätverket Vägen. Om sin sjukdom ville han inte tala, han var på väg tillbaka, försäkrade han. Sedan gav han sig ut på rundresa i Sverige och medverkade i en rad olika sammanhang innan han återvände till sitt nya hemland Tanzania.

Tre personer står i en kyrka och ser glada ut.

“Där ska jag leva, där ska jag dö och där ska jag begravas i Afrikas röda jord”, sa jämtpojken, den lärde kyrkohistorikern, de tilltufsades vän, den som mötte den utslagne alkoholisten lika naturligt som han umgicks med samhällets toppar.

Han var en sann entreprenör som såg möjligheter där andra bara såg hopplöshet.

—  Elisabeth Sandlund

Så blev det – mänskligt att döma alldeles för tidigt. Carl-Erik hade så mycket kvar att göra här på jorden. Självklart i Tanzania där han efter pensioneringen kunde koncentrera sig på insatsen att ge föräldralösa barn nya hem och en chans till utbildning, bygga hus för fattiga änkor, undervisa i bibelskola, starta enkla boklådor för kristen litteratur. Men också i Sverige, där hans insats att förvandla en döende storstadskatedral till en sjudande kyrka inte bara ändrat livet för stockholmare utan inspirerat hela den svenska kristenheten. Carl-Erik var en sann ekumen. Ibland så mycket att han beskylldes för att vara pingstvän. “Det stämmer. Jag är pingstvän. Men jag är julvän och påskvän också”, var hans svar.

Hans vision för Svenska kyrkan var tydlig. Genom att sätta Jesus Kristus i centrum, ta Bibeln på allvar som Guds ord och alltid bejaka behovet av kraft från den helige Ande skulle hon få nytt liv. Det var därför han, som ett arv till oss som är kvar här på jorden, startade nätverket Vägen för att uppmuntra och stötta anställda och lekmän runt om i Sverige, för att få “mamma kyrkan” att tända och vända.

Carl-Eriks tid som präst i Jämtland och Härjedalen, hans kyrkohistoriska forskning, hans gärning som missionär i Tanzania – inget av detta är oväsentligt. Men hans stora bestående insats är kopplad till S:ta Clara kyrka. Han var en sann entreprenör som såg möjligheter där andra bara såg hopplöshet. Han entusiasmerade sina medarbetare och fick dem att åstadkomma mer än de trodde var möjligt. Själv var han outtröttlig. “Carl-Erik, du och jag har en sak gemensamt. Vi jobbar jämt. Men du kan inte kräva av dina anställda att de också gör det”, fick jag påminna honom mer än en gång i min egenskap av personalansvarig i styrelsen för EFS-föreningen som på den tiden hette S:ta Clara kyrkas vänner.

Carl-Erik var en centralgestalt i arbetet, den som alla ville träffa, den som mindes alla dem han mött, den som gladdes åt varje utslagen som reste sig och den som gav nya chanser åt den som föll tillbaka i rännstenen. Och det han gjorde i S:ta Clara byggde han på hälleberget. Verksamheten inte bara överlevde att han drog sig tillbaka, den har fortsatt att växa och utvecklas. Däri visar sig hans verkliga storhet.

Fler artiklar för dig