En påkostad och medryckande galaföreställning i SVT satte punkt för firande av svensk demokratis hundraårsdag som har pågått i mer än tre år.
Hösten 1918 högtidlighölls att riksdagen fattat det första beslutet om att låta även kvinnor gå till valurnorna. Tre år senare blev det verklighet. Och den 9 januari 1922 klev de fem första kvinnliga riksdagsledamöterna in i riksdagens kamrar.
Att Sverige, sist av de nordiska länderna men långt före många andra länder i Europa, fick kvinnlig rösträtt är självfallet värt att uppmärksamma och hurra för. Att kvinnor har rätt att rösta på samma villkor som män är ett nödvändigt kriterium för att hävda att demokrati råder. Men det är mer tveksamt om det är tillräckligt.
Tillträdet till vallokalerna vid det där historiska valet 1921 gällde långtifrån alla svenska medborgare. Män måste ha fullgjort värnplikten. Satt du i fängelse, vare sig du var man eller kvinna, var du utestängd. Detsamma gällde om du var försatt i konkurs eller varaktigt tog emot understöd av fattigvården. Eller inte hade betalt kommunalskatt minst ett år av de tre som föregick valet. Den som var omyndigförklarad hade heller inget att hämta.
Ett efter ett togs kraven bort. Allra sist försvann omyndigförklaring som juridiskt begrepp. Först i valet 1991, för drygt 30 år sedan, kunde därmed exempelvis personer med intellektuell funktionsnedsättning utöva sin demokratiska rättighet.
Medborgarrätt i vidare bemärkelse handlar inte bara om att pallra sig i väg till vallokalen.
— Elisabeth Sandlund
Informationen om hur rösträtten utvecklades svischade förvisso förbi under galaföreställningen men fick ingen större uppmärksamhet. Kanske var det dock bland annat detta som den upplyftande avslutande sången Bättre och bättre dag för dag syftade på.
Och självklart har det blivit bättre på den punkten. Vi har kommit en lång väg från 1899 när Verner von Heidenstam skaldade om den “fläck på Sveriges banér” som det innebar att medborgarrätt hette pengar, det vill säga när också mäns rätt att rösta styrdes av hur tjock deras plånbok var.
[ Elisabeth Sandlund: Allmän rösträtt 30, inte 100 år ]
Men medborgarrätt i vidare bemärkelse handlar inte bara om att pallra sig i väg till vallokalen vart fjärde år, hur viktigt det än är. I vår tid, när digitaliseringen av samhället fortgår med en tidigare oanad hastighet, gäller medborgarrätten också möjligheten att inte bli lämnad på efterkälken därför att man inte förmår eller inte har råd att hänga med.
Svårigheten att inte få vaccinpass om man saknar mobilt bank-id är bara ett exempel på hur den som nekas detta “sesam öppna dig” (de som tidigare skulle ha varit omyndigförklarade) eller som inte har råd med en modern smart mobiltelefon (de som för ännu längre sedan hade tjänat för litet för att få rösta) förvandlas till andra klassens medborgare. Allt blir inte bättre dag för dag.
[ Frikyrkor har viktig roll i demokratikampen ]
