Överallt syns reaktionerna på SVT:s Allt för Sverige. “Det här gav verkligen inte rätt bild av Sverige, vi är ju ett sekulärt samhälle (sic!).” Versioner av det uttalandet, från svenskar som nog inte känner sig hemma i frikyrkligheten, var dock inte i majoritet. Åtminstone inte i mitt sociala medier-flöde. Där var i stället applåderna dominerande. Någon skrev: “Äntligen skildras frikyrkligheten på ett sätt man kan känna igen sig i, även vi betalar ju avgiften till Public service.”
Och visst skulle man kunna ägna lite reflektion åt det faktum att många svenskar har en bild av frikyrkligheten som är präglad av svenska medier. Det blir lätt lite snedvridet när det som skildras är skandaler, avarter och brottslighet. Självklart måste det belysas. Locket på är aldrig hälsosamt. Men det som vanliga medier tillskriver högt nyhetsvärde är långt ifrån signifikativt för frikyrkorna.
Är det inte tragiskt att alla fantastiska barn- och ungdomsläger, alla ovärderliga insatser för utsatta, ensamma, äldre, skuggsamhället, människor som fått sina liv upprättade och den dyrbara kulturgärning kyrkor utför så sällan syns? Jag är alldeles uppriktig när jag utbrister: Tack gode Gud för kristna medier! De behövs verkligen. Men det hindrar ju inte att övriga medier behöver ta sitt ansvar och skildra frikyrkligheten på ett allsidigt och sanningsenligt sätt.
[ Allt för Sverige i SVT besöker kristet tonårsläger ]
Själv märker jag hur tårarna droppar ned i knät när jag ser Jon Strand bli så berörd när deltagarna sjunger O store Gud i församlingen i Sävsjö. Han berättar hur han inte fick leda lovsång eftersom “han inte ansågs vara en tillräckligt god kristen”, som Dagen skrivit tidigare om. Jag har haft förmånen att leda lovsång i olika församlingar i många år. Jag har många gånger, tillsammans med lovsångsteamet och församlingen, fått uppleva den speciella närhet till Gud som finns i tillbedjan. Att mot sin vilja bli berövad det måste smärta oerhört – oavsett anledning.
[ Jon Strand slängdes ut från sitt lovsångsband ]
Jon Strand berättar om sin resa för att återupptäcka Gud. En hoppingivande berättelse. Visst är det smärtsamt att det finns människor som vuxit upp i kyrkan och fått en bild av Gud och av kristen tro som skapar sår när Jesus kom för att hela människor. Men det är inte eftersmaken av programmet.
I Sverige finns det många som växte upp i kyrkan som av olika anledningar, inte sällan negativa erfarenheter av ofullkomliga människor som begick övertramp, lämnat och stängt kyrkporten bakom sig – inte alltid till Gud, men till frikyrkan. Men det finns en väg till frid. Till helande av inre sår. Till försoning. Det är hoppfullt på riktigt.
