Det har av lätt insedda skäl varit ganska klent med besöken i församlingar och andra kristna sammanhang runt om i landet de senaste två åren för min del. Men nu går vi ju mot ljusare tider och det är möjligt att förfrågningarna börjar droppa in i snabbare takt.
Inte sällan får jag frågan: Vad vill du tala om? Och jag brukar kontra med: Vad vill ni höra? Om det inte kommer något tydligt önskemål föreslår jag oftast ett av mina favoritteman Att vara jordens salt på 2020-talet med förklaringen att det kommer att handla om kristet samhällsengagemang och opinionsbildning. Och det är en propå som nästan alltid möts med stor entusiasm: Ja, det behöver vi verkligen höra!
Vägen framåt går genom att låta min egen hållning möta andras i ett öppet samtal.
— Elisabeth Sandlund
Det är inte så att enskilda kristna, församlingar och samfund inte är engagerade i samhällsfrågor. Men ofta handlar det om praktiskt engagemang i form av diakoni och socialt arbete, mer sällan om att ta ett övergripande perspektiv och försöka påverka samhället i rätt riktning. Jag är mycket mån om att framhålla att inget av det jag säger innebär en nedvärdering av diakonalt arbete. Tvärtom, den praktiska diakonin måste gå hand i hand med, om man vill kalla den så, den profetiska. Och jag betonar alltid också att aldrig så mycket opinionsbildning kan ersätta uppdraget med stort U. Det är och förblir att sprida det glada budskapet om Jesus Kristus till dagens människor.
Men med det sagt är jag övertygad om att många fler kristna borde - och har förutsättningar - att ta del i samhällsdebatten med ett tydligt avstamp i den kristna tron. Marcus Jonsson efterlyste i en debattartikel häromdagen arvtagare inom pingströrelsen till Olof Djurfeldt, ett verkligt föredöme i detta avseende. Jag vill komplettera med att behovet är lika stort i andra grenar av den svenska kristenheten. Och att det också handlar om ett ekumeniskt projekt, där kristna från olika sammanhang kan kroka arm med varandra och göra gemensam sak.
[ Frida Park: Sverige behöver fler profeter ]
Varför vill så många höra mig tala om vad det innebär att vara jordens salt? Sannolikt därför att kristen opinionsbildning upplevs vara en bristvara. Vem bär ansvaret? Var och en som undviker att ta ställning och höja sin röst. Men alldeles särskilt de som har en ledande ställning i församlingen om de avstår från att uppmuntra och entusiasmera.
Det kan finnas en rädsla för att diskussioner i samhällsfrågor kan leda till osämja och splittring. Den är högst förståelig eftersom själva poängen är att alla kristna inte måste tycka lika i varje fråga. Med Bibeln som grund kan man hamna i helt olika ståndpunkter. Men vägen framåt går bara genom att låta min egen hållning möta andras i ett öppet samtal. Om inte annat innebär det att mina egna argument vässas och förfinas när jag är tvungen att bemöta invändningar.
[ Debatt: Vem vill axla Olof Djurfeldts mantel? ]
