I två år har vi vant oss vid att regelbundet uppdateras av Folkhälsomyndigheten och andra myndigheter om läget i coronapandemin. 198 pressträffar, tillgängliga för alla och envar på nätet och i SVT, blev det, den första 4 mars 2020 och den sista 3 mars 2022. Från början varje vardag, sedan två gånger i veckan och från och med maj 2021 enbart på torsdagar. Statsepidemiologen Anders Tegnell förvandlades från ganska anonym tjänsteman till rikskändis.
Mitt i allt elände som pandemin medförde gav det ett visst lugn att vecka ut och vecka in få höra de allmänna råden upprepas av honom och av andra: “Håll avstånd, tvätta händerna, stanna hemma när du är sjuk, vaccinera dig när du får erbjudandet”.
Men nu är det slut på det. Covid-19 mister sin status som samhällsfarlig sjukdom, även om smittspridningen i samhället fortsätter. En av konsekvenserna är att informationsgivningen till allmänheten tunnas ut.
Men vad händer den första coronapressträffria torsdagen? Då drar försvaret i gång sin regelbundna information om det förhöjda säkerhetsläget för Sverige till följd av det ryska anfallet mot Ukraina. Det återstår att se om herrarna (och kanske damerna) i uniform blir lika välkända som representanterna för Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen och de andra.
Kris på kris. Det är en relevant fråga om hur mycket elände vi orkar med. Men det är en avgörande skillnad mellan pandemin och det som sker i Ukraina. I det första fallet var vi alla direkt berörda, i farozonen att drabbas av smittan eller att tvingas ta farväl av anhöriga och vänner som dukade under för viruset. Nu handlar det däremot om en situation som förvisso redan påverkar oss och som med all sannolikhet kommer att få ännu större negativa följder i den nära framtiden när priser på drivmedel och mat skenar.
Men det är ändå en indirekt effekt, något som är möjligt att uthärda. Rimligen kommer vi att även i fortsättningen ha valmöjligheter – att låta bilen stå om bensinen blir för dyr, att välja billigare livsmedel om det vi egentligen tänkt köpa kostar för mycket.
Människorna i Ukraina har inget val.
— Elisabeth Sandlund
Människorna i Ukraina har inget val. Vare sig de lyckas fly eller stannar kvar är de helt i händerna på en utveckling som de inte kan råda över. En despot med storhetsvansinne och förvriden verklighetsuppfattning har för alltid förändrat deras tillvaro på ett sätt som knappast någon förutsåg bara för några veckor sedan.
“I går orkade jag inte titta på nyhetssändningarna alls. Jag kände att jag inte klarade av att se mer lidande”, säger grannen som jag möter i trappan. “Men”, lade hon till, “i dag skämdes jag över mig själv. Människor dör och skadas. Och jag klagar över att det är jobbigt att titta på tv.”
