Det ligger mer än ett korn av sanning i påståendet att om man vill ha något gjort så ska man be någon som redan har mycket att göra. Det gäller inte minst inom den ideella sektorn.
En del av oss är skapade så att vi mår bäst av fullpackade scheman så att svaret på frågan: “Hur är läget?” helt sanningsenligt blir “Ja, det är mycket nu”, detta eftersom vi tenderar att tacka ja till lite fler uppgifter än vad vi borde. Bevekelsegrunderna är i ärlighetens namn ibland något grumliga när önskan att bidra med de förmågor man har fått blandas upp med driften att få känna sig uppskattad, rent av hyllad, för sina insatser.
Både den som funderar på att be någon om att ta på sig en uppgift och den som får frågan gör dock klokt i att ägna en tanke åt de sedelärande berättelserna om halmstrået som knäcker kamelens rygg eller om gumman som under parollen “orkar jag den så orkar jag den” samlar vedpinne efter vedpinne tills bördan blir så tung att hon inte klarar att lyfta den. Helt klart kan, för att fortsätta att rada upp metaforer, måttet bli rågat och bägaren rinna över.
Vi som har svårt att säga nej behöver träna. Det är inte så enkelt. Själv tillgrep jag under en period när tillvaron snurrade lite för snabbt den moraliskt något tveksamma metoden att då och då skriva in “hemmakväll” i kalendern. Det gjorde att jag kunde svara att jag tyvärr inte hade möjlighet att tacka ja till en förfrågan eftersom jag redan hade något annat inbokat. Och var det något riktigt viktigt som dök upp kunde jag ju alltid lova att försöka styra om schemat och återkomma med besked. Att det var med mig själv jag fick förhandla behövde jag ju inte avslöja.
Det ligger en stor välsignelse, som fler måste få chansen att upptäcka, att bli tagen i bruk.
— Elisabeth Sandlund
En nejsägarträning underlättar på det privata planet. Men den är ingen lösning på det grundläggande problemet, att det finns alltför många uppgifter som behöver bli utförda och alltför få som vill åta sig dem. Det tycks gälla över hela linjen, vare sig det handlar om församlingen, scouterna eller idrottsföreningen. Brist på ledare, särskilt sådana som vill binda sig för annat än korta projekt, verkar vara genomgående.
[ Synen på ideella organisationer mer positiv än på länge ]
I det läget gäller det att inte resignera och köra slut på den allt äldre grupp som strävar på så länge de orkar tills det slutar med en skräll utan att hitta lösningar som får också de tveksamma att vilja dra sina strån till stacken. Av två skäl. Det första är att det finns uppgifter som måste utföras om inte verksamheter ska förtvina. Det andra att det ligger en stor välsignelse, som fler måste få chansen att upptäcka, att bli tagen i bruk och få känna sig behövd. Så länge det inte slår över i att man upplever sig utnyttjad.
[ Frida Park: Kostar det för mycket att engagera sig i församlingen? ]
