“Men det som drabbade dig är ju inte som de där karriärsökarna som inte tar ansvar och ser till att de har balans i arbetslivet.” Kommentaren var säkert menad som tröst, men jag nästan frös till is. Trauma, som jag varit med om – det sågs tydligen som “den fina sortens” psykisk ohälsa. Depression på grund av en ohållbar arbetssituation gjorde det inte. Hur blev det så här?
Jag är, som så många andra, en överlevare. Och detta på grund av felbehandling i vården i samband med min första graviditet. Jag är också en överlevare av psykisk ohälsa.
Sverige har i flera avseenden en vård i världsklass. Den många gånger utmärkta vården ges ofta trots förutsättningarna. Vården dras också med många och stora problem. Systemfel. Personalbrist. Arbetsmiljö. Underdimensionerad primärvård.
[ Ungdomsledaren Madeleine satte ett datum då hon skulle dö ]
I mitt eget fall var det snarare den mänskliga faktorn som spelade in. Hade jag följt den första läkarens råd om att gå hem och ta en ipren hade jag inte levt i dag. Några timmar senare kom jag kom in till akuten i sista stund med lungemboli.
Den andra läkaren missade att justera den blodförtunnande medicinen efter förlossningen vilket ledde till att jag en vecka senare höll på att förblöda. Jag syddes ihop på operationsbordet, men dosen justerades inte. Därför hände samma sak en gång till. Den gången var jag ännu mer illa däran. Men narkosläkaren gjorde fel och jag vaknade ur narkosen med en svår anafylaktisk chock. Till sist hamnade jag på intensivvårdsavdelningen, medan min man fick ta hand om vår nyfödde son.
Det jag egentligen hade behövt var att någon frågade om jag behövde hjälp att bearbeta vad jag hade varit med om.
— Frida Park
Det är kanske inte konstigt att jag efter detta fick svårt att lita på vården. Oron över att hamna i livsfara igen drev mig till mer kontroll, som i sin tur skapade mer ångest. Varje tryck över bröstet ledde till en resa på en timme till akuten. Läkarna tog mig på allvar varje gång. Nu. Gott så. Men det jag egentligen hade behövt var att någon frågade om jag behövde hjälp att bearbeta vad jag hade varit med om.
[ Clive Adams: Bristen på samtal om tro ger psykisk ohälsa ]
Det tog några år innan jag i samband med en utmattning fick ett konstaterat posttraumatisk stressyndrom. Tack och lov fick jag då fantastisk hjälp av vårdcentralens terapeut. Steg för steg tog vi oss igenom behandlingen och i dag, även det ett mirakel, som jag berättat om i podden Snacksaligt med Ferreira och Park, är jag helt fri.
Det var i kyrkan, efter att jag berättat om min resa till hälsa, som jag fick kommentaren som delade in psykisk ohälsa i “skyll dig själv” och “stackars dig”. Vi är många som på olika sätt drabbats av psykisk ohälsa – depression, ätstörningar, självskadebeteende, ångest, oro, stress – av allehanda anledningar. Det får aldrig bli så att vi, i kyrkan eller i samhället, sorterar in psykisk ohälsa i sådan som väcker medlidande och sådan som genererar huvudskakningar. Det enda vi borde konstatera är att all psykisk ohälsa förtjänar att tas på största allvar.
