Jag bestämde mig den 11 april klockan 08.15. Det skedde i ett rum på Jakobsgatan 9 i Stockholm.
Nej, den som säger så är ingen nyfrälst metodist på 1740-talet som ville leva upp till de hårda krav som John Wesley ställt upp för att en omvändelse skulle vara på riktigt, att exakt tid och plats för när det skedde kunde uppges. (Wesley sägs dock ha mjuknat senare under livet och insett att vägen till tro kan se olika ut.) Det är Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist som i en intervju i DN (15/5) berättar när, var – i ett betongrum utan fönster på Försvarsdepartementet – och varför han gjorde helt om i Natofrågan, trots tidigare tvärsäkra påståenden om ett medlemskap aldrig skulle bli aktuellt så länge som han satt vid rodret.
Hultqvist är inte ensam. En efter en har socialdemokratiska koryféer, både dagens och gårdagens makthavare, trätt fram och förklarat att de står bakom regeringens vägval. Samma process har ägt rum även på andra politiska håll och i hela svenska folket.
Att ändra åsikt är nödvändigt, också i politiken. Men det är inte underligt om tvära kast reser frågetecken, kanske till och med spär på det politikerförakt som alltid lurar under ytan. Till problembilden bidrar att vi kräver av politiska företrädare att de följer Jesu påbud i Bergspredikan: “Vad ni säger skall vara ja eller nej” (Matt 5:37). Minsta tvekan vid ett intervjutillfälle leder till besvärande följdfrågor. Försök att hålla dörren öppen för olika alternativ resulterar i påståenden som: “Så du kan alltså inte ge besked.” Varför beter sig journalister så? Därför att vi, med viss rätt, tror oss veta att allmänheten vill ha just klara svartvita svar.
[ Kristna freds om Nato-beslut: Känner stor frustration ]
Ett minimikrav vid plötsliga omsvängningar är att den som gör helt om kan göra troligt att omständigheterna har ändrats radikalt. I Natofrågan blir trots allt betyget ganska gott på den punkten. Kappan har vänts efter en vind som ändrat riktning.
Kan väljarna få för sig att politik inte är på riktigt utan ett spel för galleriet?
— Elisabeth Sandlund
Men frågan om hur mycket vi kan lita på våra politiker har ytterligare en dimension. Både i partiledardebatten i SVT före Natobeslutet och i samband med riksdagsdebatten i samma fråga visade de två största partierna upp ett ovanligt beteende. Magdalena Andersson och Ulf Kristersson öste beröm över varandra och framträdde till och med vid en gemensam presskonferens, allt för att visa enighet i en svår och viktig stund för landet. En vacker, kanske nödvändig, gest. Men vad händer nu när valrörelsen snart hettar till och armkroken byts mot munhuggning? Kan väljarna få för sig att politik inte är på riktigt utan ett spel för galleriet, vare sig politikerna verkar vara överens eller förefaller helt oeniga?
[ Elisabeth Sandlund: Natofrågan klyver nationen när opinionen svänger ]
