De senaste dryga 20 åren har vi flyttat runt en del. Det har bland annat med min tjänst i församlingar att göra. Flyttarna har gått mellan städer som i Norden anses vara förhållandevis stora – Oslo, Malmö, Linköping och Örebro. Jag är tacksam över alla de platser vi bott på och de församlingar vi varit en del av. Vi har aldrig flyttat från något utan alltid till något.
De två senaste sammanhangen har varit mindre men sett till ålder mer homogena. Det har funnits många i samma ålder som vi. Gudstjänstformen, eller liturgin med teologiskt språk, har passat oss väl. Nattvard varje söndag med en form som lånat delar från de historiska kyrkornas välbeprövade liturgi men också folkligare uttryck från en frikyrklig ordning. Musikformen har varit modern men varvades med sånger från äldre sångskatter. Vi har fått vänner som är oss nära inte minst för att gemenskaperna varit uppbyggda runt husförsamlingar.
Vi hör ihop med människor i Kristi kropp, inte för att vi är lika utan för att vi delar samma bröd.
— Fredrik Wenell
Men nu är vi på väg in i en mer traditionell församling med många generationer, önskemål och uttryck. Jag måste erkänna att det inte alltid är så lätt eftersom formerna inte alltid överensstämmer med mina tidigare smakpreferenser. Men att vara delaktig i församling är inte plusmeny för kristna. Kyrkan är en del av trosbekännelsen.
På landsbygd, i små samhällen och städer finns det inte sällan bara en eller ett par, tre församlingar. Det så kallade utbudet är inte så överväldigande att det går att välja mellan ett antal olika kyrkor. Visst, det finns så gott som alltid svenskkyrkliga församlingar, men som frikyrklig troende är man helt enkelt hänvisad till de få som finns.
[ Dokument: Smålandsfokus utmaning för Alliansmissionen ]
Härom söndagen påmindes jag om det vackra i att ta emot andra människor som gåvor från Gud. Det ligger något vackert i att vara hänvisad till människor som du inte valt men som man hör ihop med. Det heter i nattvardsliturgin “Så är vi, fastän många, en enda kropp. ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Vi hör ihop med människor i Kristi kropp, inte för att vi är lika utan för att vi delar samma bröd.
Den sanningen är något som lätt hamnar i skymundan i storstadens utbud av församlingar och gudstjänster. Där finns oftast något för alla. Det finns många skäl till att det är bra. Större sammanhang kan ta ansvar för mindre men också bidra till förnyelse och kreativitet som kan vara svårare att få till stånd på mindre platser. Men småstadsförsamlingar är en särskild gåva till kristenheten eftersom de påminner om att vi framför allt inte är konsumenter på en religiös marknad utan gåvor till varandra som hjälper oss upptäcka mer av Guds storhet. Vi är så tacksam för vår nya församling.
[ Kyrkorna landbygdens sista utpost ]
