En efter en möter jag deras stirriga, panikslagna blickar. De springer omkring med telefonerna i handen och olika papperslappar med skrivelser, tal och myndighetskontakter. Förtvivlade och desperata. “De brinner inne, de dödar dem!”
En av vännerna från Iran som jag träffar i kyrkan på söndagen stannar till och tar tag i min arm. “Felicia vi alla känner människor som sitter i det där fängelset. Vad ska vi göra? Vad ska vi göra?”.
Vännen berättar att hon skulle ha talat på en manifestation i en svensk stad under helgen men blev så allvarligt hotad av representanter för den iranska regimen att hon kände sig tvingad att avstå.
Trots att iranska myndigheter gör allt för att stoppa information från att nå ut ur landet så tränger sig de hjärtskärande berättelserna ut, inte minst via släktingar som finns i andra delar av världen, till exempel Sverige.
[ Frida Park: Slöjtvång och slöjförbud två sidor av samma mynt ]
Det som startade med en ung kvinna som misshandlades till döds av iransk moralpolis har övergått i modiga protester över hela Iran, men tyvärr också många människors död. Fler än 200 människor har dödats varav 20 barn. Hundratals minderåriga flickor har gripits. En del som fängslats under protesterna tros ha förts till det fängelse där åtskilliga regimkritiker, kulturarbetare, kristna, barnrättsaktivister, miljökämpar och andra som inte passar in i Teherans diktatoriska planer sitter: Evin-fängelset.
Huden under hans ögon är mörk. Oron och sömnbristen tar sig uttryck.
— Felicia Ferreira
Under helgen som gick kom förödande rapporter från fängelset som då stod i lågor. Både dödstalet och antalet skadade har sedan stigit dag för dag. Enligt iranska regimens representanter har åtta fångar dödats och ett 60-tal skadats men den verkliga dödssiffran kan vara högre, enligt källor inifrån fängelset rapporterade BBC.
För de många iranier som lever i Sverige rivs nu de existentiella såren upp ännu en gång. Existentiella på så sätt att hotet om utplåningen av den egna eller familjens existens är ständigt närvarande.
Visst är det så att det finns en mängd konflikter, orättvisor och grymheter som pågår på många platser i vår värld just nu och vi måste ständigt orka ta in, be och agera i det vi kan. Men jag kan tänka att det ändå är en förmån att vi i Sverige får komma ännu närmre upplysning och fakta om det som händer i Iran tack vara den relativt stora grupp invandrade iranier vi har i Sverige som nu är över 100 000 till antalet.
[ Felicia Ferreira: Våra förföljda trossyskon i världen vädjar om förbön ]
Många av dem hjälper oss nu att förstå och ge grymheternas offer ansikten. Det ger oss förhoppningsvis en ännu bättre chans att agera. Med våra förböner, med politiska ställningstaganden, diplomati och med informationsspridning.
En man från Iran har stannat till där vi står i kyrkans foajé och han lyssnar på vårt samtal. Huden under hans ögon är mörk. Oron och sömnbristen tar sig uttryck. Han säger inte ett ord men vrider huvudet fram och tillbaka mellan oss och tårar rullar ner för hans kinder. Han torkar bort dem, envist, men det kommer hela tiden nya.
[ Snacksaligt med Ferreira och Park: De kallar oss kristna fundamentalister ]
